Höstsolen sipprar in mellan persiennerna och utanför kan jag höra löven rassla runt i vinden. Det känns som ett hoppfullt väder, en dag som en inte vill gå miste om. Att gå en liten promenad ner till Röda Sten hade ju varit alldeles förträffligt. Istället ligger jag här, febersvettig, med migränen dunkande bakom ögonen och med ett krampaktigt tag om kudden som trycks mot mitt huvud.
Det här är tredje gången på en vecka som jag har sjunkit ner sängen med bulltande huvud och tårfyllda ögon, när ska det ta slut? Jag vrider mig en smula och tröjan klibbar fast mot kroppen. Jag sträcker mig mot datorn för att se om Röda Sten har svarat på mitt mail, men inkorgen lyser fortfarande med frånvaron av ett svar. Jag sätter istället på Tove Janssons låt Höstvisan
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut...
Jag har ivf lyckats att få tag på en bänk och köpt två exemplar av I väntan på Godot...
Kommentera