Funderingar flyger runt, så många splittrade idéer och en sådan osäkerhet. Jag bollar tankar med mina fina kurskamrater och med mina vänner, men kommer inte riktigt fram. Jag står inte säkert. Jag har förlorat, tappat bort min källa till inspiration, han som gav mig nya perspektiv och påpekade felsteg även när jag grälade och fastnade. Det är svårt att hitta på egen hand, speciellt när man fastnar i skiten och inte ser andra vägar än längre ner i den.
Nåväl. Förra veckan fastnade jag i mina makthavare och deras äckliga nunor, under helgen hann jag dividera och tänka ut en annan riktlinje. Då dessa herrar har blivit porträtterade till döds, på affischer, i böcker, på tavlor etc började min entusiasm svika. Jag riktade blicken åt ett annat håll, åt kvinnornas håll. Kvinnorna bakom männen. Dessa tyranner som vräker fram över stad och land och bestämmer. Vad har dessa kvinnor att säga till om, vad har dom för inflytande i deras makars beslut? Är deras tankar lika korrupta som diktatorernas? Vad får de ut av att svansa efter de vidriga varelserna?
Gjorde några snabba skisser på fyra kvinnor.
Adolf Hitlers fru Eva Braun
Yoweri Musevenis fru Janet Museveni
Yoweri Musevenis fru Janet Museveni
Vladimir Lenins fru Nadezjda Krupskaja
Kim Jong-uns fru Ri Sol-ju
Jag fortsatte att rita. Jag började tänka på det här med att utmana sig själv och det man kan, hur ska jag göra det? Min första tanke var att rita serier med dem i huvudrollerna, men det ligger mig för nära om hjärtat. Då kom jag på att porträtt, så som jag gör nu är ju en utmaning i sig då jag är vedervärdig på att få personer porträttlika. Utöver det vill jag jobba i stor skala, då allt jag gör oftast får plats på ett A4 eller mindre.
Skisserna blev lite fler (fortfarande olika de personer som det ska vara, men håll till godo) och planerna fö rslutprodukter blev större.
Josef Stalins fru Nadezjda Allilujeva
Jag grävde fram en stor tjock bok, Stalin, den röde tsaren och hans hov, skriven av Simon Sebag Montefiore. Jag ströläste och letade efter något kapitel om Nadja. Tillslut hittade jag ett kapitel som tog upp Nadjas självmord och spekulationerna kring det. Hon hittades död i sitt sovrum 1932, då hade hon skjutit sig under natten. Det står i boken att vissa funderade på om Stalin själv skjöt henne, då de ofta grälade med varandra samt att de fanns blåmärken i hennes ansikte. Dock skrivs det ut som ett självmord. Jag läste vidare och hittade ett stycke som fattade mitt tycke.
"Stalin stod som förlamad. Denna så extremt politiska människa, som hyste ett sådant omänskligt förakt för de miljoner kvinnor och barn som svalt i hans eget land, uppvisade under de följande dagarna större mänsklighet än vid någon annan tidpunkt i sitt liv."
För att återgå till maktens monster. Stalin, denn vidriga person som har låtit mörda så många människor, hur kan det komma sig att det här når hans känslonerv? Det förvånar mig faktiskt att han kunde ha känslor för någon annan än sig själv. Tänkte att hans fru var mer för syns skull, men det här? Faktiskt ledsen, förstörd, uppgiven. Hur kan en psykopat utan empatiförmåga ändå bli ledsen när en person dör. Visserligen kan det ha med att resten av folket blev dehumaniserade av honom och att hans fru ändå var honom nära.... men, det är fortfarande konstigt. Det sticker i hjärnan på mig.
Det är inte bara Nadja som tog sitt liv i egna händer, Eva Braun var även hon dramatisk och snabb till vapnet. Läste lite om henne på wikipedia (kanske inte det ultimata men det var det jag hade till hands) där det stod om två självmordsförsök från hennes sida. Vi alla vet ju att hon och Hitler begick självmord tillsammans i slutet, sida vid sida hittades de döda i hans bunker. Innan dess hade hon skjutit sig i magen en gång och överdoserat på sömntabletter.
Mina funderingar börjar nu återigen virvla upp. Självmord är en allvarlig sak, många kan känna sig fascinerade av tanken att göra det, kan dagdrömma och fantisera. Till och med stå på kanten bara för att känna känslan i magen och skakningarna i knäna. Men att fundera och faktiskt göra det känns som ett stort kliv. Hur bra mådde dessa kvinnor egentligen? Vad var det som tyngde deras sinnen och hjärtan? Hur mycket gemensamt hade de med sina män och hur levde de?
