Söndag, en sådan mörk och hemskt deprimerande dag. Dagen för vila, i helvete heller, snarare dagen för att släppa lös all ångest man han tryggt tillbaka under hela veckan. Jag sitter och försöker masera ut mina stressknutar i axlarna och stirrar på bilder av Martin Kippenberger tänker "Nu ska jag sätta igång....igen....eventuellt". Sedan ändrar jag ställning och glor vidare in i dataskärmen.
Jag är fullt medveten om att essän inte kommer skriva sig själv och att jag, vid något tillfälle bara måste låtsas om som om ångesten, smärtan och lusten att sova i tusen år, inte finns. I stunder som dessa brukar jag tänka på en fånig dikt av Fredrik Lindström som heter Gud tappar sugen och tänka "den borde heta Lisa tappar sugen, igen."
Vissa dagar är Gud så trött på att
bestämma,
vilka som ska leva och dö,
spilla ut sitt kaffe
eller träffa den de gått och väntat på
i hela sitt liv.
Åh, vad tråkigt!!
Det känns som om han är färdig med alltihop,
urläss och nästan apatisk,
stirrar framför sig
och svarar inte på några frågor,
allt står still,
alla väntar,
regnskogarnas lungorhåller handan,
berggrunderna väntar med sin halvering
av kolvärdena och
nebulosorna i födelsovåndor
borta i avlägsna galaxer
tittar förvånat upp från förlossningsbordet
och undrar:
Är han utbränd?
Är detta slutet?
Blir det inget mer?
Jodå, han repar sig såklart,
redan imorgon kavlar han upp ärmarna
och är sugen på att till frukost
utse vinnarna
i den dagliga Kenodragningen.
Min förhoppning är att jag ska repa mig, redan ikväll. Sätta mig i en ergonomisk ställning och känna suget för att skriva en helt fantastisk bildanalys.
Varsågoda, ett foto på Martin Kippenberger. Nu ska jag dricka kaffe och pressa fram inspiration.
