Andra veckan inleddes med sjukdom, feber och snor, trots detta släpade jag mig iväg till skolan då det kändes både viktigt och intressant.
Beatrice lektion handlade om postkolonial teoribildning. Vad jag uppfattar det som så går det ut på hur västvärlden har genom tiden övertagit länder och därefter etablerar sin egna syn på landet, dess kultur och historia. Att västvärlden vill skaffa sig ett emperium där de fritt kan styra och ställa.
Jag känner att det finns något konstigt storhetsvansinne, att vi i väst är bäst och alla andra länder bör anpassa sig, integreras med våra ideal, vår kultur och byta till en västerländsk religion... Samtidigt som det händer plundrar vi fritt från länderna vi okuperar, tar med det hem och placerar det i glasmontrar där andra får komma in och se på hur vackert människor i säg Egypten arbetar med konst. Det är som om jag skulle sno en klasskamrats mössa och sedan gå runt med den och skryta med att jag stal en sjukt snygg mössa....
Det är som det Rasoul pratade om under föreläsningen förra veckan ang Orientalism. Det är vi i väst som äger rösten och makten att uttala oss och identifiera "de andra". Det är verkligen ett stort problem och jag är en del av det. Jag tänker på när jag ser på BBC eller UR där de tar upp olika kulturer och människor, deras sätt att leva och överleva. Det är vi i väst som kommer dit, filmar dem och på något sätt exotifierar dem. Vi jämför dem med oss själva....
En gång så såg jag ett program ang inuiter på Grönland som jagade sparvar för att överleva, eller som fotot som alltid skrämde mig i min samhällsbok i högstadiet. Där var det en Inuit som sög på ett sälöga... Hela tiden såg jag på det med mina ögon utefter min kontext... Jag är den "normala" som äter linsgryta och ris, inuiterna på Grönland är "de annorlunda, de avvikande" som äter råa sälögon och jagar sparvar...sparvar som jag matar på vintern. KONTEXTEN! Tänk på kontexten!
För att kunna tolka eller anlysera en annan kultur, livsstil eller ett annat språk behöver en förstå kontexten.
På torsdagen hade vi en workshop där vi skulle kommunicera genom gester och läten. Vi fick utklipp ur tidningar med komplicerade meningar som vi sedan i grupp skulle agera ut. Workshopen avslutades med att vi fick berätta vad vi tog med oss från övningen. Jag tänkte mycket på vilja, viljan att försöka förstå varandra. Att i samhället finns inte alltid den här viljan att beömta varandra, att försöka förstå varandras kontexter, situationer och bakgrunder. Så fort en inte förstår är det lättare att stänga av och luta sig mot sin okunskap än att gräva ner sig och trassla ut det ovissa. Vi i klassen har en födel då vi alla pratar samma språk, vi är en ganska homogengrupp där vi på något sätt läser av gester och läten på ett och samma sätt. Vi har även nfördelen med att vi känner varandra och att, som jag började med, har viljan.
Paradox
Jag har börjat småfundera över min gestaltningsuppgift som jag har tänkt ska handla om mitt liv med katt. Spcifikt min katt Katla och hur vårt liv fungerar. Vart makten ligger, hur kommunikationen går, förståelse, förlåtelser, acceptans etc.
Här kommer lite funderingar som jag har skrivit ner.
Sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplex helhet. En process eller ett mål för att nå en förening av skilda delar till en större helhet.
Vi integreras, du och jag Katla. Vi är våra enskilda individer med våra egna behov och visst så är vi inte alltid på samma plan. Ibland vill du leka när jag bara vill gosa och ibland vill jag sova när du hemskt gärna vill ligga och purra och gosa...men på något sätt får vi det att fungera. Är det integration, eller är det bara så att jag äger den dominanta makten?
Kommunikation utan ord men med hjälp av kroppen. Rörelser, ljud, hastigheter. Hur kommunicerar jag kärlek, min kärlek till dig Katla? Mat och godis är ett simpelt sätt, något grundläggande, men är det verkligen kärlek? Är inte det bara ett beroende? En livsnödvändighet där du Katla måste förlita dig på mig. Det är ett ansvar som jag har gått med på och som du Katla bara måste förlika dig med. Jag har makten.
Att låtsas om som om vi är jämställda i vår livssituation är idiotiskt. Hur förklarar jag då hur jag känner när du kommer tassande in i ett rum? Hur förklarar jag den värmen som sprider sig i min kropp när vi får ögonkontakt? Jag försöker läsa av din svans, dina öron och dina tassars position. Försöker läsa av dina sinnesstämningar och anpassa mig så att du ska förstå att jag respekterar och älskar dig.
Jag återkommer nästa vecka med nya reflektioner och förhoppningsvis fler idéer och tankar kring min gestaltning.
Jag tror att det är lättare att lära sig leva med någon än att lära sig att leva utan någon...
