TRIGGER VARNING - dödsångest och hanteringen av den
Sedan jag var liten har jag haft dödsångest, länge var det dock en namnlös rädsla som tog över min kropp och fick den att skaka, fick den att bli paralyserad, fick den att uppleva sådana brutala smärtor i magen att jag inte kunde stå upp. Det var inte förrän efter 17 år som panik och ångestattackerna blev såpass våldsamma att mina föräldrar fick ta mig till BUP.
2007 - 2008
Lite allmänna bilder från denna tiden. Jag sökte ofta efter ensamhet, där jag kunde ha plats att få ett utbrott, plats att inte orka vara med eller prata. Jag försjönk i tystnad ofta och försökte andas in sekunderna då alla var livsviktiga. Dock blev jag aldrig lämnad ensam längre stunder. Om mina föräldrar jobbade sent eller hade andra saker för sig, kom mina morföräldrar över och satt brevid mig medan jag maniskt pusslade. Ibland åkte min pappa eller min bror med mig ut i bilen. Min bror körde iväg och köpte skräpmat med mig och så lyssnade vi på tramsig musik. Min pappa körde runt med mig i stan om kvällen/natten. Vi lyssnade då på Frank Sinatra och var tysta.
2007
Skriver lappar till mig själv i hopp om att meddelandet ska sjunka in.
Skriver lappar till mig själv i hopp om att meddelandet ska sjunka in.
2007 - 2008
Min mamma blev en stor del av min ångest på det sättet att jag tydde mig till henne, sov brevid henne om nätterna, var ofta nära, låg och tittade på henne medan hon läste tyst för sig själv. Vi tog tysta höstpromenader när min ångest blev för stor, vi pusslade och drack te, tittade på film och hon hjälpte mig att ta mig igenom skolan..
Min mamma blev en stor del av min ångest på det sättet att jag tydde mig till henne, sov brevid henne om nätterna, var ofta nära, låg och tittade på henne medan hon läste tyst för sig själv. Vi tog tysta höstpromenader när min ångest blev för stor, vi pusslade och drack te, tittade på film och hon hjälpte mig att ta mig igenom skolan..
2007 - 2008
Pusslandet och tecknandet blev tog upp en stor del av min tid. Att teckna, låta bilderna få liv och mening med färg, det var lugnande. Det var som om jag fick ta pauser i mitt eget liv, låta ångesten gå ut ur min kropp och strosa fritt utan mig. Ibland var det "meningslöst" kluddande och ibland försökte jag att fånga känslan som existerade i kroppen.
Pusslandet och tecknandet blev tog upp en stor del av min tid. Att teckna, låta bilderna få liv och mening med färg, det var lugnande. Det var som om jag fick ta pauser i mitt eget liv, låta ångesten gå ut ur min kropp och strosa fritt utan mig. Ibland var det "meningslöst" kluddande och ibland försökte jag att fånga känslan som existerade i kroppen.
2007 - 2008
Kameran blev ännu ett sätt för att försöka dämpa de känslor som exploderade inombords. Som sagt så har jag ju sedan tonåren dokumenterat mitt mående, men det var i och med min dödsångest som kameran fick en anna, en ny funktion. Istället för att enbart dokumentera mina skador min gråt, försökte jag att nästan iscensätta känslorna. Jag planerade hur fotona skulle vara, ibland ritade jag på dem i efterhand.
2007 - 2008
Naturen, även den var viktig i detta skedet av mitt liv. Att vistas bland träden var det bästa jag visste. Kanske hade det med trädens långa livstid att göra, kanske önskade jag vara ett träd som stod och bara existerade i flera hunda år. Knotiga, pinniga, raka, korta, långa... grenar som bara vill ut och som förändras med årstiderna. Ett perfekt livsom, till synes, aldrig tar slut.
När jag ser tillbaka på den här tiden känns det som om den har varit en av de mest kreativa tiderna i mitt liv. Inte för att jag kände mig nöjd med allt utan för att det var ett ständigt skapande, beroende på var jag befann mig kunde jag få olika inspirationer som utmynnade i antingen fotografier, teckningar eller pyssel.
Kommentera