Fan va majs

I början ville jag undersöka olika psykiska åkommor, så som depression, adhd, ångest och (snor i huvudet gör att jag inte kommer på namnet, men den där diagnosen människor läser in i barn för att de är introvert). Detta har förändrats då jag i stora drag utgår ifrån mig själv. Jag har alltså valt att fokusera mitt arbete kring ångest, panikångest, panikåpngestattacker samt praktiska saker en kan göra för att lindra dem.

 

Jag har läst lite ang ungdomsåren, hur ungas tankesätt kretsar kring dem själva och hur detta påverkar deras syn på verkligheten. Eller snarare, hur deras verklighet ser ut i deras ögon. Det är vanligt att, i denna ålder mellan 13-20, en upplever sina känslor som speciella och unika. Det finns ingen annan som någonsin har känt sig så utanför, så missförstådd och så kär (Whang, P & Nilsson, B. 2011. sid, 310).

 

Varför jag tar upp detta är för att det känns naturligt att en som ung, med detta synsätt på en själv, försvinna ner i djupa depressioner. Om allt är så stort, om allt känns så mycket och om då ingen någonsin har känt på det här viset förut, är det nog lätt att känna sig ensam. Ensam och ledsen. Hur ska en som lärare kunna ta sig an dessa svulstiga känslovågor?

 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är förminskandet av personens känslor en dålig idé. Detta ledde för min del till att jag kände mig värdelös och att jag försökte dölja det för andra. Med detta sagt så tror jag att det är någonting att tänka på i alla dessa situationer, även om eleven inte har en panikattack utan "bara" känner sig lite ledsen och ensam. Inte förminska utan lyssna och kanske tipsa om olika sätt att kanalisera känslorna. Att vara uppe i en känsla, känna in den och sedan släppa ut den. 

 

Min vän Hanna, likt mig själv, hamnade i depressionsträsket i tonåren. Det var ett snårigt träsk med mediciner,behandlingshem, psykologer och ännu mer mediciner. Två av Hannas större farhågor och ångestkällor var stora folksamlingar samt att behöva prestera framför dem. Detta ledde till att ta sig till skolan och befinna sig där var en stor bedrift. Hanna berättade för mig hur hen, ist för att gå till skolan, tog till flykt upp i skogen där hen satt och läste böcker.

 

Vi pratade lite om vilka knep vi hade fått höra under våra respektive tider i ungdomsvården. Hanna poängterade att andas i fyrkant inte fungerade så himla bra för hen, förutom när hen hade hicka, men att hen hade lärt sig en annan metod. Känn - acceptera - släpp.

 

Känn - acceptera - släpp är ingenting som fungerade mitt under en panikattack, inte heller när en är i mitten av en depression då allt bara känns svart och onåbart. Men när livet börjar vända såpass att en faktiskt orkar bry sig om och ta hand om sig själv, då kan den vara bra (Konversation med Hanna Torsdag 19/10, ca klockan tre).

 

 

Känn - går ut på att en känner av sina känslor. Vad är det jag känner nu?

Jag känner mig värdelös, värdelös för att jag inte klarar av att sitta kvar, värdelös för att jag inte klarar av allt som alla andra tycks klara av. Alla hatar mig och jag är sämst. 

 

Acceptera - ta ett steg tillbaka, reflektera, analysera. 

Det finns inga egentliga belägg för att jag skulle vara värdelös, det är okej att må dåligt, att inte orka med eller att ens klara av allt. Att alla skulle hata mig är ju också orealistiskt då jag har ju vänner som uppskattar mig och sämst är jag ju inte då jag är bra på många saker.

 

Släpp - låta känslan lugna sig, ebba ut,försvinna.

Se, jag överlevde och nu känns det inte lika illa. Det är bara konstiga ideér jag får för mig och de stämmer ju inte.

 

 

Jag frågade Hanna när hen hade använt metoden och den hade fungerat. Hanna förklarade att när det hade känts jobbigt under en föreläsning hade Hanna gått iväg en stund, använt sig av Känn - acceptera - släpp, och sedan kommit tillbaka. Hanna hade även, med gott resultat, använt sig av metoden när hen åkte spårvagn och börjat känna sig illa till mods.

 

 

Vidare i min tidigare planering ville jag påvisa hur bilden kunde vara till hjälp inom psykisk ohälsa. I dagsläget ligger jag och läser i Being with A/r/tography och jag tror att jag kommer fortsätta att bejaka den kreativa sidan. Hur det kan vara gynnsamt att jobba med någonting självupplevt, både för en själv och för det kreativa skapandet. 

 

 

Mitt mål är det samma som i början, att skriva en essä där jag lyfter psykisk ohälsa, inte som någonting exotiskt eller romantiskt, inte som någonting skamfullt eller konstigt, utan som någonting helt jävla normalt. Normala känslor som kan ta allt för stor plats och som då kanske behövs behandlas. Jag har ännu inte börjat skriva på min essä, dock finns mycket av det jag tänker ta upp här på bloggen. Vad som saknas är referenser. Än så länge har jag två böcker och fyra hemsidor.

 

BUP
BRIS
Skolverket

1177 - vårdguiden

Dessa pga att detta är sidor som eleverna kanske själva hittar information på och det kan då vara bra för mig som blivande lärare att veta vad som står där. Den informationen jag hittade var dessutom övernsstämmande med min egna psykiska ohälsa och erfarenheter.

 

Being with A/r/tography

Utvecklingspsykologi