Vecka ut och vecka in, ska inte detta mörker, detta obotliga, bäckmörker, ta slut snart?
Jag äter kikärtor och pujolök ur tupperware, dricker lådvin och läser dikter. Försöker komma på någonting fint och konstruktivt att skriva om den gångna veckan... men det är som om jag inte har varit vid medvetande. Allt är ett mörker och tankarna defusa. Därför börjar jag med en dikt. Dikten är skriven av Bruno K. Öijer och heter Arvet.
jag önskar
att allt var annorlunda
jag önskar att min syn på världen
kunde förvandlas till ett
vackert ömtåligt föremål i mina händer
som något gjort av glas tunnare än luft
och när jag ställer det ifrån mig
kastar det ingen skugga
jag önskar att jag kunde glömma
jag önskar att sorg och lidande inte fanns
men sorg är sanning
sorg är ett bevis på att du levt
och funnits här
sorg kan inte köpas eller säljas
sorg kryper inte för någon
livet tiden och ett iskallt samhälle
kan ta ifrån dig allt
råna dig på allt
men ingen kan stjäla dina upplevelser
ingen kan ta dina minnen ifrån dig
ingen kan råna dig från din sorg
Jag har läst dikten några gånger under dagen och jag känner hur den blir mer och mer min. Min egna, bara för mig och om mig. Jag vill göra en remediering av den! Men... jag är ju remedieringen av dikten. Dikten gjort i ett annat medie. En remix, en parafras.... om. Om dikten raderas, om dikten uppslukas av mig, blir jag en direktmediering av den? Vad skulle Bruna säga om det. Skulle han kunna se mitt fria skapande och tycka att det var konst? Eller skulle han bli arg, för att jag lever hans dikt, för att jag har snott det som är hans? Jag tycker att Bruno ska ha överseende med mig. Jag kan faktiskt inte hjälpa att just han har skrivit en dikt om mig och att jag, utan att ens försöka, är en remediering av hans arv.
Om man kanske ska skärpa sig. Slänga av ångestrocken, dansa fastän hjärtat brister, skriva saker som intresserar och betyder något. Vad hur varför! Remediering, direktmediering och hypermediering. Visa vad jag har åstadkommit, vad som har lyckats ta sig ut ur min toma hjärna...NEJ! Det skriker nej!
Här är en remediering/parafras/remix av Bruno K.Öijers dikt.
det är inte bara min sorg
jag bär på din också
du har inte sålt den
jag har inte snott den
jag bara lånar den för att den sitter så bra i sömmarna
ska jag vara ärlig så anser jag faktiskt att jag klär i den bättre än du
du ska få en varm tröja av kärlek av mig
som du kan bära
i detta iskalla samhälle
