Fan va majs

Jag har tänkt att jag ska lära mig lite mer om ångest, vad som händer i kroppen, i huvudet och eventuellt vad det är som kan sätta igång det. Jag gav mig ut på de sidor som finns tillgängliga för allmänheten, så som BUP, UMO och 1177. Jag tror att det kan vara en god idé att lyfta upp dessa sidor då de är pålitliga och dessutom är sidor dit en kan höra av sig till om en behöver hjälp.

 

Att känna känslor av oro och stress är någonting som alla känner av under sin livstid, det är inget ovanligt. För mig är stressen ständigt påtaglig, speciellt när det gäller skolsituationer. I dagsläget är min stress en underliggande värk i magen som tar sig uttryckssätt genom att jag får stora, röda nässelutslag över hela kroppen som kliar och smärtar. 

 

Stress är någonting som kan gå hand i hand med ångest, är en stressad har en lättare att få ångest och tvärtom. Det är då viktigt att lokalisera vad det är som utlöser denna stress och försöka lugna den. Till exempel dämpar jag min ångest och stress över skolan nu genom att skriva ett blogginlägg. Det får mig att känna att jag ivf gör någonting konstruktivt och kanske, kanske så lägger sig mina utslag. 

 

Att stress, rädsla och oro är någonting mänskligt och alldeles, alldeles vanligt vill jag verkligen stryka under, det är ingenting som en ska behöva känna skam över. Dock kan denna oro och rädsla växa till större proportioner, dessa känslor kan ta över ens liv så att en inte längre är kapabel till att göra vanliga, vardagliga saker, BUP menar då att detta klassas som ångest.

 

På BUPs hemsida tar de upp tre vanliga typer av ångest; Generaliseradångest, Panikångest och Separationsångest.

 

Generaliseradångest är ett tillstånd där en känner sig orolig över det mesta. Det kan vara svårt att ta kontroll över sin oro och det kan kännas som om det är nödvändigt att vara rädd och orolig över allt samt att konstant vara på sin vakt, om det skulle hända någonting hemskt. Detta hemska kan vara att en själv eller en familjemedläm ska bli sjuk, vara med om en olycka eller kanske dö. Det kan också handla om en oro över att inte klara av skolan och dylikt.

 

Separationsångest är en känsla där en blir orolig eller rädd när en är ensam. Det kan till exempel vara väldigt svårt att sova borta, gå till skolan eller säga hejdå, det är då ångesten kan sätta igång. Jag själv hade ganska grov separationsångest i min tonår, när jag skulle gå och lägga mig fick jag ångestattacker som gjorde att jag inte ville lämna mina föräldrar, inte ens för att sova. Jag hade väldiga svårigheter att åka någonstans, till exempel blev jag medbjuden att åka till Danmark över dagen med min vän och hennes föräldrar. Detta gjorde mig så rädd att jag började storgråta och jag kände mig så dum. Dum för att jag inte ville vara utan mina föräldrar på en helt främmande plats, dum för att jag BORDE kunna klara det... det slutade med att jag sa att jag var alldeles för upptagen och tyärr inte kunde följa med.... vilket var en lögn.

 

Panikångest är när ångesten sätter sig i kroppen i form av panikattacker. Dessa attacker kommer utan förvarning och kan ge en hjärtklappning, yrsel, illamående, andfåddhet. Under en sådan episod är det vanligt att en tror att en är sjuk, att en ska förlora kontrollen, bli galen eller att en kommer att dö. Dessa episoder kan vara knutna eller sättas igång vid specifika platser så som biografer, stora folksamlingar eller spårvagnen. Det är även vanligt att en, efter ha upplevt en panikattack på ett speciellt ställe, undviker dessa för att i förlängningen slippa attackerna. 

 

 

Att lida av ångest är svårt och hemskt att stå ut med, dessutom så kan kroppen påverkas med att bli spänd. En kan bli trött i musklerna, magont, hjärtklappning, huvuderk samt de kroppsliga åkommor som jag beskrev här ovan. Att undvika platser i koppling till ångestattacker är vanligt, men det kan även begränsa en i sitt umgänge eller i sina aktiviteter för att det finns en rädsla för att en ska få en panikattack i en situation där det finns vänner, klasskamrater eller andra. Det kan kännas jobbigt att få en attack och sedan få ett oförstående tillbaka, vilket dessutom är ganska vanligt. Att ens familj eller vänner har svårt att förstå vad det är som är så läskigt.

 

Jag minns att det fanns mycket oförstående när jag växte upp. Min rädsla för döden och att dö var så överväldigande och det var många som besvarade med "Vad då, det är ju oundvikligt och en naturlig del av livet. Hur kan du vara rädd för det?" eller "Men det är ju jättelångt tills dess, du kan ju inte gå runt och vara rädd för det NU!"

 

Tips: Bemöt INTE en person med ångest med ett förminskande av dens känslor! För mig var det hemskt och jag kände mig än mer värdelös, liten och ensam.

 

UMO skriver om panikångest "Panikångest är starka känslor av rädsla och oro som kommer plötsligt. Det kan kännas mycket skrämmande men det är inte farligt". Sedan har de skrivit ner de vanligaste tecken på en panikattack vilka jag tänker skriva upp här under.

 

• Hjärtat slår ovanligt hårt eller snabbt
• Du får svårt att andas eller känner en tyngd över bröstet
• Det gör ont i magen, du mår illa eller får känslan av att ha en klump i halsen eller magen.
• Du svettas eller får frossa
• Du känner dig yr
• Händerna eller fötterna domnar bort eller så känner du stickningar i dem
• Du får overklighetskänslor eller tunnelseende
• Du får diarré
• Du darrar, skakar eller känner sig svag i musklerna