Kajsa G Eriksson
Djupt lyssnande, läsande och görande.
Hur låter vägen till lärande?
Hur tänker vi på vägen till lärande?
Hur gestaltar vi vägen till lärande?
För länge sedan, i en kurs som jag inte minns, pratade vi om hur vi uttrycker oss, vilka ord vi använder och vad det kan säga om oss. Då pratade vi specifikt om "jag tycker", "jag känner", "jag ser". Det var alltså vad en använder för verb som skulle kunna spegla hur en beter sig mot andra, om en har ett stort intimitetsspektra eller inte.
Jag är en mycket kännande person, jag känner av, känner efter, känner på... att inte kännaav i den här situationen var svår. Att liksom lyssna men inte känna vad det lyssnandet gjorde med mig. Att tänka på hur vägen til lärandet kan se ut, utan att känna in det, att gestalta utan att känna in....
När jag stod på färjan från Stenpiren till Lindholmen gick jag längst fram av båten. Jag ställde mig längst fram, blundade och försökte andas lugnt. Jag försökte stänga ute melodin som spelades i huvudet, försökte stänga ute de tankar som cirkulerade runt, runt.... och tillslut, så stod jag där. Det var ett monotont dunkande från båtmotorn, ett konstant tuggande som inte hade några nämnvärda avbrott. Över detta låga buller svallade vågorna som med sin existens skar igenom båtens materialitet. Jag hörde inga måsar vilket oroade mig.
I detta lyssnande började jag stänga ut medpassagerarna, jag var ensam, ensam i det självgjorda mörkret. Skakningarna från båten gjorde det svårt att ibland hålla sig stående, fötterna behövde skaffa sig extra tyngd, en stabilitet, så att jag inte skulle behöva öppna ögonen och bryta mitt introverta lyssnande.
Jag tänker att vägen till lärandet, för mig, kan vara som den färden på färjan. Ett lugn och en oro som byts av, en vilja att försöka skaffa sig ett stadigt fotfäste och att ibland, behöva öppna ögonen och ta hjälp av omvärlden för att hålla mig på banan. Eller ja, det är väl att jag ser det på ett sådant sätt, men att lärandet egentligen involverar alla i min närhet, även om jag inbillar mig ibland att det är jag ensam..
Kommentera