Nu står vi här, allihopa, och kikar ner på vad vi har gjort. Ser den långa resan som vi tagit tillsammans. Likt en stor pensionärsbuss som åker till Italien, har även alla vi klämt in oss i projektet för att färdas mot slutprodukten. Försökt trivas, men hamnat i gnabb med oss själva, försökt njuta av alla upplevelser, men istället, hamnat i djupa depressioner och ångestfyllda debatter. Inga krockkuddar, ingen ivrig guide som pekar precis åt det hållet vi bör titta. Vårat bagage blev allt större och tyngre, men ingen hjälp fanns det att få. Stöttande försökte vi uppmuntra varandra, "Snart kommer det en rastplats, då kan du nog hinna springa iväg och ta en paus."
När vi sedan kommer hem och ska visa upp våra bilder och berätta om våra minnen efter färden tar det slut. Vi slänger bagaget i tamburen, glider ut ur maktskjortan, som så stramt har suttit på oss, och lägger oss ner för att gråta ut. Försöker greppa tag i känslan att vara hemma. Att färden är slut nu, vi behöver inte längre försöka hålla oss upprätta, smått illamående vid en ruta och se världens alla maktstrukturer plira tillbaka på oss... Så fel man kan ha. Färden är över men känslan, tankarna och hatet sitter kvar som dammet i ett par nylånstrumpbyxor.
När vi tillslut bestämmer oss för att visa bilderna inser vi att allas är olika. Vi har alla varit på samma plats, vi har alal försökt fånga makten och så som vi upplevde den. Trots det har vi alla olika visualiseringar med oss.
Det har varit en av de mest omtumlande resorna jag någonsin har gjort. Visserligen har jag åkt en prom i storm på nordsjön, flugit till frankrike med obehagliga luftgropar och åkt buss till borås på bakfyllan, men inget av det var i närheten så mentalt påfrestande som den här färden.
Jenny och Sandras bagage
Didis bagage
Lisas bagage
Lisas bagage
Jonas bagage
Emmas, Linneas och Sandras bagage
Ingrids bagage
Linas bagage
Linneas bagage
Iris bagage
Sofias bagage
