Fan va majs

"Gestalten gick hastigt förbi mig och försvann i mörkret. Ingen mänsklig varelse kunde ha mördat ett så vackert barn. Han var mördaren. Jag kände inga tvivel."

 

Jag gjorde just något dumt. I tvättstugan. När jag sedan pratade med min partner i telefon om det blev jag direkt defensiv, sskulle försvara mig själv fastän det var uppenbarligen jag som gjorde fel. Vad är det? Det känns som något primitivt, att ställa sig i försvarsposition när en blir kritiserad?

"Börja inte bråka i tvättstugan Lisa. Folk blir misshandlade av sådant."

 

Blod pumpar upp i huvudet, munnen spänns, ögonen fixeras och brynen darrar till. Detta beteende, när en prompt måste hävda att ens handingar var legala, som gör att en beter sig ologiskt. Jag har sett det i barn som blir tillsagda, samma slags beteende.

"MEN HAN BÖRJADE!"

 

Dessa barn som jag kan sucka över när jag kommit hem. Sucka och stöna att de är barnsliga och måste ta ansvar för sina handlingar. Men jag då? Jag är ju förfan vuxen!

 

Är detta, det primitiva beteendet om vem som är värst, är det en bit av något monsterliknande? Som Cohen skrev om att ett monster går och kommer tillbaka, i ett vägskäl där kategorisering är svår men samtidigt finns lusten där att just göra så. Att inse ens egna misstag, kategorisera dem som just det, och låta konsekvenserna lära en någonting. Är det att undvika att monstret kommer fram?

 

Kanske kan människor vara monster, men isf, är alla monster. Eller är det bara så att vi alla har ett monster inom oss, ett monster som vägrar att ta ansvar, skyller och skäller på alla andra. "MEN HAN BÖRJADE!" "MEN DU HADE FAKTISKT INTE BOKAT DEN TVÄTTMASKINEN!" "MEN JAG TYCKER ATT MIN REAKTION ÄR LEGITIM!"

 

Nu ska jag tygla mitt monster, be att den stannar i lägenheten medan jag går ner till tvättstugan.