... och på femte dagen uppstod hon, ur snor och ur hosta är hon nu äntligen åter kommen.
Under måndagen hade vi en Workshop med Anna där ämnet handlade om trauma. Vi behandlade ämnet väldigt vagt och ytligt med småsamtal om flyktingkatastrofen och den 11 september. Jag minns att på väg till skolan försökte jag leta upp andra traumatiska händelser, så som skjutningarna på en gayklubb i orlando, jordbävningen i indiska osceanen och terrorattentatet på Utöya.
Jag var beredd på ett samtal, en kreativ workshop där vi tillsammans skulle kommapå vad som skulle traumatisera oss, vad vi reagerar på starkast och hur detta skulle ta form i våra liv. Vi har ju alla olika höga trösklar, olika saker som är känsliga för oss och olika saker som kan sätta sina spår. Precis som Anna sa så kan ett trauma vara olika stort, att vara med om ett dödsfall, en våldtäckt, en naturkatastrof, ett terrordåd, ett brustet hjärta, en stulen identitet etc.
Jag minns när jag för första gången blev hjärtekrossad. Det var en förlamande känsla som jag likställer med mina ångestattacker och självskadebeteende. Känslor, för stora att stängas inne i min lilla kropp, som kommer ut i form av någonting fysiskt. Om någon skulle önska att förminska mitt krossade hjärta hade jag blivit helt förtvivlad. Att vissa saker som sker är allvarligare globalt eller samhälligt är sant, men att ta ifrån någon ens egna känslor, att vifta bort någons ängslan, oro eller upprördhet för att den inte sträcker sig ut i världen.... skamligt!
Någonting mer som Anna sa som verkligen satte sig, Vi måste ta hand om oss själva.
Att ta hand om sig själv, att sätta sig själv i första rummet, det är en av mina största bekymmer. Jag har alltid försökt att bry mig om min omgivning främst. Detta har fått mig att tro att jag är en bra människa långt där inne ändå (jag vet ju hur det är att må dåligt och hur mycket en uppskattar om någon finns där för en), och så har det gett mig en undanflykt, en flykt från att behöva handskas med mina egna problem.
Detta beteende har dock gett mig mer smärta än glädje, då jag har försökt att kväva mig själv, kväva mina egna känslor och förväntningar. Än idag trycker jag undan mitt mående, mina åsikter, mina behov. Sätter andras före mina..... detta ska jag ändra på. Märk mina ord, detta ska jag ändra på!
Nu ska jag fortsätta lyssna på Göteborgs indiekör tolkar Annika Norlin och kanske gråta skvett, men det får ni inte se.
Kommentera