I'm not the same as the Other: I cannot use myself as the model by which to apprehend the Other: the Other is in fundamental sense beyond me and in this sense the other represents the limiting condition of myself. And further, this Other, who is not me, nevertheless defines me essentially by representing precisely what I cannot assimilate to myself, to what is already familiar to me.
Jag funderar över materialet jag jobbar med, tekniken och kontexten. I min värld är jag den och den andra är min vän Hanna som kan denna teknik utantill. Hen skulle kunna nålbinda i sömnen och varenda knut skulle bli perfekt. För Hanna är materialet inget hinder utan bara just det, ett annat material. De olika materialen har olika förmågor och temperament och de kan formas till en nålbunden vante om en bara har lite tålamod och förståelse.
Jag har inte denna förståelse, än.
Hanna har bemött materialet med öppenhet, vilja och formbarhet. Hen har gett sig hän för att vara en del av det. Hen skapar inte med tekniken eller materialet utan tillsammans med tekniken och materialet. Jag skapar i förhoppning om att förstå. Det är en väldigt ytlig relation där jag försöker att styra materialet och tekniken till det som är förståligt för mig. Jag låter inte materialet få vara och jag med det.
En skrämmande tanke. Är det så här min etik fungerar? Inte etik som någonting statiskt som en kan ta på, utan mina etiska tankebanor kring den andra. Att jag försöker forma någon till det som får mig att förstå dem, istället för att jag närmar mig dem med öppenhet, sårbarhet och viljan att omformas. Är det på detta sätt som jag har hanterat min sambos NPF? På samma sätt som jag hanterar nya material och tekniker, med en stark vilja att allt bara ska vara solklart och lätt att hantera. Att allt löser sig med lite peppig musik och lite ansträngning?
Stephanie Springgay refererar till Sara Ahmeds tankar kring etik och moral. Enligt Ahmed finns det en tydlig uppdelning mellan moral och etik. Moral är någonting som har specifika koder och beteenden medan etik handlar om hur en bemöter andra som just andra. Hur vi väljer att leva, menar Ahmed, går inte att mäta inom de koder för moralite.
Är jag utan etik? Går jag på min moraliska kompass som enbart styr efter mina egna koder och beteenden? Jag trodde nog någonstans att jag var en etiskt handlande människa, nu är jag inte längre så säker.
Edit: Jag finner mig i en tanke kring mitt eget agerande. När jag ska försöka förstå mig på en människas strid med antingen sitt inre, yttre eller sin diagnos, tar jag mig friheten att att gå in i denna strid med mitt eget bagage. Jag ställer mig mitt i deras storm och tar den till mig utifrån mitt eget narcisistiska jag. Tar det och formulerar om det utefter mina egna regler och koder tills dess att jag tar, det som får en annan person att smärta, och applicerar denna smärta på mig själv. Detta hjälper ingen. Detta gör så att jag TROR att jag bär någons börda, men i själva verket bär jag inte dem utan trycker ner deras smärta och höjer min egen, som om den var värre, mer sann, mer ärlig.
Kommentera