Det var en måndag, som vilken som helst. Vind, kyla, regn och måndagsångest, allt kändes igen. Inte hade jag kunnat ana att denna dag skulle sluta i katastrof. Under min och Linneas vfutid har vi stött på en hel del saker som inte känns helt okej, men detta tog priset.
Vi var ute på vår vanliga rastvakt och som så många gånger förr så uppstod bråk mellan två pojkar i fyran. En var ilsken och den andra gick omkring kaxigt med händerna i luften och svajande ben. Det utvecklades till ett tumult där en lärare grep in och höll tillbaka den ilskna medan de två pojkarna skrek mot varandra.Några sekunder senare kom en annan lärare in, drog tag i den ilskna pojken (medan den andra försvann bort över skolgården) och började skrika.
Läraren skrek om hur pojken var jobbig och han skulle stå alldeles stilla medan han gick in och ringde till hans mamma. Efter några minuter kommer läraren tillbaka och pekar på pojken samtidigt som han högt säger "Jasså, du bryr dig fortfarande inte? Nä klart du inte gör, du tycker du är cool nu va? Du kommer aldrig blii något, du kommer aldrig att lyckas här i livet! Jag har även skaffat fram nummret till din mamma så hon kommer få reda på allting!"
Detta förkunnar läraren högt, inför alla elever på skolgården.
Stum av förskräckelse, förblindad av tårar. Hans ord är som sylvassa knivar vars egg gång på gång huggs in i mig, hur kan det här faktiskt vara sant? Hur kan en lärare bete sig såhär mot en elev? HUR KAN EN LÄRARE MISSBRUKA SIN MAKT SÅ FATALT!
Jag står som förstelnad, ljudet på skolgården kändes som om det kom från flera mils avstånd och ögonen kunde inte fokusera. Linnea lyckas dra tillbaka sin ilska för att prata med pojken som börjar gråta av hennes tröstande ord. En lärare kommer fram för att avlösa Linnea och försöker trösta pojken med att säga "Du behöver inte oroa dig, han kommer inte ringa till din mamma." JA TACK FÖR DET VAR JU DÄRFÖR HAN BLEV LEDSEN? Kanske inte det faktum att en lärare skämde ut honom inför alla eleverna på skolgården? Inte det faktum att läraren sa till honom att han är en misslyckad person som aldrig kommer att göra något med sitt liv!
Modiga Linnea tog mod till sig och gick fram till läraren och frågade honom, inte nedlåtande och inte elakt men med bestämd ton, varför han sa som han sa till pojken och om det verkligen var nödvändigt att använda de ord som var så sårande. Läraren tittade på Linnea, skrattade, och började tala ner till henne med samma röst som han använde till pojken. Han sa saker som att vi inte kommer att lyckas som lärare om vi inte lär oss mer, att vi faktiskt inte är några riktiga lärare och att vi förmdoligen aldrig kommer bli det. Sedan böjde han sig fram för att klappa Linnea på armen men hon ryggade tillbaka. Hon frågade då varför han talar så nedlåtande mot henne, varpå han svarade "Men du talade nedlåtande till mig först!"
Det hela avslutade med att han skrattade åt oss och sa, med denna äckliga ton "Aah lycka till, verkligen!"
Såhär på kvällen sitter jag fortfarande och är arg och ledsen. jag känner mig tom, som om livet är hopplöst, det hjälper liksom inte att gråta eller förbanna läraren. Det hjälper inte. Läraren är fortfarande lärare, han kommer att fortsätta att stampa och trycka ner barn i skiten. Det enda vi kan göra nu, mina kära kollegor och vänner, är att stå upp, gå emot. Göra bättre, göra RÄTT! För även om det kan tyckas ibland som om det inte finns några rätt och fel så kan man ju lugnt säga att så som den här läraren gjorde är fan inte alls rätt!
