TRIGGER VARNING - Självskadebeteende och självhat.
Igår var en solig sensommarsöndag, solen sken hoppfullt på himlen och grenarna vajade lätt i vinden. I solens strålar virvlade dammet lugnt runt och gjorde mig påmind om att det var längesedan jag dammsög vår lägenhet. Igår valde jag att återbesöka mina tonårs allra mörkaste sidor. Det växande självhatet som grundade sig i anorexi och käsnlan av att inte vara tillräckligt bra.
Jag valde att göra det igår då stämningen i världen utanför fönstret kändes betryggande, som om att jag inte skulle slukas in i min forna ångest utan skulle kunna stå på stadiga ben och beskåda det som var på ett tryggt avstånd. Då mina dagböcker ligger hemma hos föräldrarna valde jag att ta mig an mina många, många foton från denna tid. Tiden är från 2003 framåt, helt ärligt orkade jag mig fram till 2006....
Jag gick igenom dag för dag, album för album. Instängd på rummet tycktes jag förkovra mig i mitt psykiska, förgörande mående. En isande il sköt genom kroppen och jag kände mig genast så ensam. Den trygga känslan som jag förlitade mig på, som skulle hålla mig stadig kändes nu så långt borta, det var som om jag faktiskt hade åkt tillbaka i tiden.Jag försökte skaka av mig känslan men den bet sig kvar som en igel mot min tunna hud.
Jag satt länge på sängkanten, tyst och med kyla som sprang över min kropp. En kyla som grabbade tag i mig, inifrån och ut. Gåshuden över armar och ben indikerade att jag borde ta mig ur situationen, dock satt jag kvar, skakande av kölden som plötsligt drabbat mig. När jag äntligen lyckades komma på fötter var världen vinglig, världen där ute kändes skräckinjagande och hemsk.
2003
2004
2004
2005
System of a down - ATWA
System of a down - ATWA
2005
Var rädd för rakblad så jag skrapade mig med nålar
Var rädd för rakblad så jag skrapade mig med nålar
2005
Här har jag slagit mig själv i magen då jag tyckte att jag var ful och äcklig. Jag förtjänade allt ont
Här har jag slagit mig själv i magen då jag tyckte att jag var ful och äcklig. Jag förtjänade allt ont
2006
Jag met mig ofta väldigt hårt så att det skulle göra ont. En annan gång slog jag mig också i huvudet med en tavla så att jag svimmade.
Jag met mig ofta väldigt hårt så att det skulle göra ont. En annan gång slog jag mig också i huvudet med en tavla så att jag svimmade.
2006
Jag skrev meddelanden till mig själv på min kropp så att jag aldrig skulle glömma av vilken hemskt äcklig människa jag tyckte att jag var
Jag skrev meddelanden till mig själv på min kropp så att jag aldrig skulle glömma av vilken hemskt äcklig människa jag tyckte att jag var
2006
My Chemical Romance - Thank you for the Venom
Jag citerade gärna låttexter, så som My Chemcial romance, Evanescence, In Flames, Korn etc
My Chemical Romance - Thank you for the Venom
Jag citerade gärna låttexter, så som My Chemcial romance, Evanescence, In Flames, Korn etc
2006
2006
2006
Här citerar jag en låttext ur Tim Burtons film Corpes Bride
Här citerar jag en låttext ur Tim Burtons film Corpes Bride
2006
2007
Varje dag gick jag och tittade på min kropp på detta viset.
Varje dag gick jag och tittade på min kropp på detta viset.
2007
När jag var 13 började jag min resa mot viktminskning. Jag sprang varje dag, gjorde sit ups och armhävningar, försökte pusha mig så längt jag kunde. Mina föräldrar märkte att det var någonting konstigt, speciellt när jag började springa två gånger om dagen och min mens försvann, de var oroliga och försökte få mig att sluta.
När deras skärpa vässades började jag komma på undanflykter, säga att jag bara skulle ta en liten promenad men sprang istället skitsnabbt. Gjorde övningar i mitt rum om natten och försökte vara så tyst som möjligt. Jag rullade även ihop hela och rena bindor och slängde dem så att mina föräldrar inte skulle veta att jag inte hade mens.
Runt tiden när jag var 14 började jag få stora nässelutslag över hela kroppen. De kliade och blev allt större och större, det blev ett problem så min mamma och jag gick till läkaren för att kolla upp detta. Vi hade med foton på mina utslag som läkaren fick titta på. Vi gjorde tester för det vanligaste men det var inget extraordinärt. Läkaren trodde att det nog var stress som min kropp reagerade såhär våldsamt på och att jag kanske skulle försöka ta det lite lugnt. Efter detta skulle läkaren mäta och väga mig. Mätningen gick bra men vid vägningen ville jag inte.
Jag insåg att min lögn skulle lysa igenom, att de skulle komma på mig. Att det skulle ta slut nu!
När jag ställde mig på vågen gjorde läkaren ett häpet läte och min mamma fasade bakom mig. Min mamma blev arg och läkaren sa att det här inte var bra och att jag direkt måste börja gå upp i vikt.... därefter blir minnet lite luddigt. Jag vet inte hur jag kom där ifrån men jag minns att jag sprang längs med heden tills blodsmak uppstod i munnen. Bakom mig hörde jag min mamma ropandes att jag skulle komma tillbaka men jag stannade inte...
Vägen tillbaka har varit jobbig. Så även om min vikt har kommit tillbaka så är mitt psykiska mående ärrat för livet. Tankarna försvinner aldrig utan är alltid närvarande, varje gång jag äter, varje gång jag dricker något, varje gång jag är hemma hos någon som har en våg... jag behöver slåss mot min vilja att titta på min midja, mina lår eller på vikten på vågen. Ständig kamp för att inte hamna i denna galenskap som är att ständigt studera sin kropp på alla fel vis.
Dessa bilder har jag inte visat för någon och det är så att jag inte vill se dem själv ens, men för mitt arbetes skulle väljer jag att visa min mest brutala tid i livet.
Kommentera