Jag flyr mest. Flyr från människor, problem och arbete. Jag flyr för att det är för svårt och tungt att ta itu med det som måste göras.
I helgen flydde jag med Hanna ut till henns föräldrars hem ute i Onsala. Vi passade dräktiga får som skulle föda lamm vilken dag som helst medan de var ute på bestyr. Denna lilla semester från hemmet och vardagen var precis vad jag behövde.
På söndag vaknade jag i det lilla uthuset vid fem på morgonen. På vägen in till toaletten tog jag en paus. Jag spejade ut över ägorna där dimman låg tät och omhuldande. Det var som om jag kunde andas helt utan problem, omfamnad av ett mjuk, ett lugn en lycka. Runt omkring mig dånade naturen av fåglar som inte orkade sova längre, de var en symfoni som jag sällan har varit med om. Jag kunde höra koltrastar, en hackspett, en fasan samt tuppen innifrån sitt hus. Resten av de dånande fågellätena kunde jag inte urskilja.
Söndagen spenderade jag och Hanna i tystnad. Hanna ordnade med garn och jag jobbade med min gestaltning. Ibland gjorde vi en till kanna te, ibland gick vi ut till fåren och tittade till och ibland andades vi i takt. Vid ett tillfälle tittade Hanna upp, nickade mot min blobb och sa "Jag tycker verkligen att det ser ut som något levande".
Nu är det kväll. Sitter och känner mig skör, som det lilla knyttet. Mina känslor av att skydda är starka. Jag har en påse med kläder som jag ska ge bort till röda korset, men jag förmår mig inte att gå och lämna den. Tanken på att lägga dessa små, rädda plagg i en mörk kontainer gör att det skär i mig. Jag samlar ihop kvitton i lägenheten och lägger dem tillsammans i en hög för att de ska känna samhörighet, så att ensamheten inte ska finnas.
Har läst lite i Straffrundor och ärevarv där Lars Lerin och Kerstin Höstrands brevväxling har skrivits ner tillsammans med deras illustrationer och målningar. Jag känner att jag gör läsandet av denna bok till en slags ritual. Jag skapar stämning, sitter upp och känner mig andaktigt. Efteråt går jag tyst runt i lägenheten och klappar mina växter på bladen. Det kan ha någonting att göra med att Kerstin och Lars brevväxling så poetisk, tung och fylld med stora ämnen. De nystar i galenskap, i livet, i döden och alla de olika hinder som finns att stöta på där i mellan.
"Där har jag mycket att lära. Men du slår alla med hästlängder i din längtans iver, du vågar möta det okända."
Stressherpes och känslan av att tiden inte finns. Om nätterna andas jag i fyrkant för att få fatt i den skenande hjärtklappningen. Jag är så medveten om allas dödlighet och jag kan inte hantera det, så jag andas i fyrkant och försöker ta hand om det som går att ta hand om. Som tillexempel en bunt ensamma kvitton. Hanna sa att hen tyckte att det var ett av de finare biverkningarna av ångest.
Jag sparar det sista avsnitten av Lerins Lärlingar till i morgon. Just nu finns det inte plats för fler känslor.
Kommentera