Avslagen, helt utan bubblor i kroppen, ligger jag i soffhörnet och försöker att inte få ångest. Så mycket som ska göras, alla redan. Nya kursen är igång och här ligger jag och försöker erinra mig om vad vi gjorde under approprieringskursen.
Jag vet att vi tidiagre har pratat om appropriering i tidigare kurser, så jag blev exalterad över att få jobba med det och hade bilder av stora pampiga tavlor framför mig. Efter en konstdöd sommar, ville jag ge mig in i skapande med penslar och pennor... så blev inte fallet.
Efter alla besök på GIBCA blev jag hämmad istället för inspirerad. Allt stod stilla. Jag började inte direkt tvivla på mitt val att läsa till bildlärare, men på grund av min tröga start och orelaterade saker som skedde runt omkring, började jag liksom grubblar. Jag tog mig själv tillbaka till tiden då jag läste dramatik på humanisten. Jag tror att jag romantiserar den tiden som den mest kreativa och fantastiska tiden i mitt studerande liv, då det i själva verket var både psykiskt och fysiskt utmattande.
Kanske var det den fysiska biten jag saknade, kanske är jag för lat, för stillasittande och tunn idag, och därför längtar tillbaka till en tid då jag använde mig av min kropp mer än bara fram och tillbaka till vagnen. Hur som haver så blev romantiserandet av teater till en ingång i min appropriering.
Jag är ledsen att jag inte lyckas riktigt lyckas med min summering av kursen, det kan bero på trötthet, vitaminbrist, apati, det faktum att bara vakna på morgonen känns oöverkomligt.
Jag orkar inte, jag kanske kommer tillbaka, jag kanske återkommer, jag kanske ångrar mig... just nu sitter jag mest och väntar på orken och inspirationen. Jag approprierar på depression
