Ett psykiskt hälsosamt (?) samlande av psykiskt ohälsosamma minnen.
Jag tar den vanliga vägen hem till mina föräldrar, den vanliga vägen som jag gick och åkte när jag var på väg till och från mitt högstadie och mitt gymnasie. Den vanliga vägen som jag promenerade hem från en utekväll, en vanlig väg där lindar är planterade i en bred allé så att trafiken kan passera mellan träden. Jag ser upp mot trädkronorna som börjar gulna och visa kala fläckar, jag försökte att anamma Kajsas workshop, fast med min egna ingång. Djupt kännande.
Trottoaren som jag står på, som bär med sig minnen, som har kvar mina vanemönster i asfalten. Den där sluttningen i trottoarkanten där jag alltid cyklade olagligt över gatan, alltid, mataffären som alltid är stängd på söndagar, huset som alla sa att det spökade i, som jag än idag inte vågar titta upp på.
Den här gatan har hela mitt liv. På den här gatan har jag skrattat, gråtit, blivit någons partner, sprungit ifrån någon, tröstat någon. Alla minnen.
Jag fortsätter hem, stiger in i mina föräldrars snea hus och andas djupt. Jag finns i väggarna, i golvet, i soffbordet, i pianoklaverets ostämda tangenter, köksluckorna, soffan, sängen, badrummet, vinden, balkongen och källaren. Det här är en plats som aldrig glömmer mig, en plats, ett hem där allting, varje liten känsla, varje liten handling har rotat sig. Här har jag gömt det som jag inte vill minnas, det jag inte or.kar känna. Jag har gömt och försökt få det att försvinna in i glömska.
Jag sätter mig i köket, tar fram alla mina gamla dagböcker från flera år tillbaka, sidor fyllda av mina ocensurerade tankar och känslor som sticker i ögonen. Varför har jag sparat det här?
Min lärare Anna frågade mig om jag har samlatpå någonting någon gång. Jag svarade nej. I mötet med mina dagböcker inser jag att det inte är sant, jag har samlat hela mitt liv, på minnen, på känslor, på lukter, samlat på specifika saker i mitt liv.
2009
1 april 17:05
Har legat i sängen sedan klockan 12, känns som om jag börjar få rötter. Kan verkligen känna hur energin lämnar mig medan kallsvetten och paniken smyger på.
27 april 10:10
Jag vill inte leva mer, jag ser ingenting som får mig att vilja kämpa vidare. Det gör konstant ont och varje gång jag försöker, verkligen försöker se på världen med en positiv syn, hugger det till i hjärtat. Tanken på att jag har tagit mig ur det flera gånger innan gör mig bara gråtfärdig.
Jag grät och kved i några timmar tills jag fick svårt att andas. Kudden hade mörka fläckar och jag slog nävarna i väggen. Pappa klappade mig på huvudet med sin varma hand och sa att om det blev värre kunde jag komma upp till vinden.
Jag tror att jag får börja vänja mig vid att gråta mig till söms, vakna med dödslust och gå runt med en känsla av hopplöshet.
Fan ska jag börja gråta nu igen, mina ögon är ju fortfarande uppsvullna sedan igår.
19 juli 19:29
Ibland stelnar jag till och får andnöd.
Det är då som jag inser att livet är på riktigt.
21 juli 01:16
Jag är rädd för mig själv och mina känslor
2010
21 juli 19:30
Visst är det vackert här, visst luktar kaprifolerna gott i samband med det salta vattnet, och visst har jag det bra.
Jag har vaknat två nätter och börjat gråta.
Det är bra, jag har det bra, lite ensamt bara.
14 augusti 20:42
På kvällen gick jag, kära mor, kära far och mormor ut på gräsmattan och tittade på augustihimlen, det var hur vackert som helst. Flera tusentals stjärnorn. Jag såg tre stjärnor falla.
5 september 20:42
Men som vi alla vet så kryper söndagsångestens riktiga känslor på en förr eller senare. Nu har dom hittat mig.
Det börjar med att mörkret faller på, tätt efter kommer magontet och tankarna om slutet.
2011
20 juli 00:13
Ibland undrar jag hur fan jag kunde ta mig ur allt. Vad va den egentliga anledningen till att jag slutade gråta mig genom veckorna, eller slog mig själv? När under den här tiden bestämde jag mig för att sluta vara miserabel?
Jag tittar igenom bilderna på mig från perioder och minns varenda tår, vartenda kvävda skrik. De krampaktiga händerna som ovarsamt slet i håret och klöste huden. Blåmärkena, bulorna och självkänslan som sjönkt med varje andetag.
ÅTERKOMMER!
Kommentera