Jag känner mig ledsen. Inte så där ledsen så att tårarna aldrig slutar rinna och inte heller den ledsenheten som tar över ens tillvaro och konsumerar alla andra känslor, jag känner mig helt vanligt, naturligt, tråkigt ledsen.
Jag går igenom dagen i mitt huvud, sätter en strålkastare över det som fick mig att känna mig hoppfull för att kanske kunna bli träffad av ljuset och komma över det ledsna. Sovmorgon var skönt - det gjorde mig glad, att vara på röda sten med klasskamraterna och ha en fantastiskt fin guide - det gjorde mig glad, att köpa två donuts på hemköp och sedan äta upp dem på promenaden hem - det gjorde mig glad..... att sova, att sova resten av dagen....
Jag somnade till en skräckfilm i soffan, somnade till en actionfilm i sängen och nu har jag just vaknat upp efter att jag somnade till en romantisk film.
Jag känner mig ledsen, ledsen och trött. Det är utmattande att ta hand om flera saker och flera personer på samma gång. Att vara den med bläckfiskarmar som omfamnar och vyschar, diskar och städar, skriver och gestaltar, grälar och säger bestämt ifrån. Jag är så trött, trött och ledsen.
Jag försöker att sätta igång mina känslor, jag försöker lära mig att gråta igen, innerligt och obehinderligt gråta. Jag läser gamla dagböcker, läser om mina kärlekar, om mina felsteg om min oro och min ångest. Jag lyssnar på gamla låtar som jag en gång använde mig av i syfte att släppa ut allt, eller i syfte att kväva allt.
I onsdags satt jag på spårvagnen hem från mina föräldrar. Mörkret omringade mig, det fanns utanför fönstret, i fötterna, i fingertopparna, i bröstet. Glada bilder skickades till min telefon, glada meddelanden om att jag önskades vara där "allt är roligare om du är med". Jag satt som fastnaglad på spårvagnssätet, tunga kassar som barrikarderade min väg ut och den där växande känslan av att mitt tysta mörker snart kommer stjälpa över i en mycket längtad gråt. Jag gick av vagnen vid stigbergstorget, mina steg var trevande, svaga och kändes nästan bräckliga."Det är NU det händer, NU kommer jag gå sönder". Jag lyfte blicken mot den mörka himlen, förberedde mig på att få känna mig ett ton lättare. I samma ögonblick råkar jag trampa snett, fumla till mina steg, samtidigt som min väska går sönder och insikten om att jag inte är ensam slår mig. Gråten kröp tillbaka in, lämnade den trötta ledsamheten som jag så länge har gått och dragit efter mig. Denna helt vanliga, naturliga och tråkiga ledsamheten.
Jag har funderingar, jag har många. Kring hur en kan normalisera psykisk hälsa och psykisk ohälsa. Hur JAG med mina erfaranheter kanske kan påvisa det normala,det fullkomligt naturliga och tråkiga i att känna känslorna en inte får eller ska känna.
Ur mina anteckningar:
2015-11-10
Drömmarna om nätterna viskar om ond bråd död
2015-07-21
Har du någonsin fått sådan blixtångest att du höll på att totalt göra på dig?
2014-07-08
Mitt i natten rädslan slår hårt denna kväll. Väldigt hårt, rakt mot hjärtat så att ögonen vattnas. Varför känns det så konstigt, varför är jag så rädd?
2014-02-24
Solen skiner starkt över stadens gator och luften har förändrats. Det luktar värme. Ångestkattens spinnande lugnar sig något
2014-01-11
Tungt huvud
Värkande huvud
BOMBARDERAT huvud
Ont i huvudet
Ibland önskar jag att jag var så tuff att jag kunde bära ornagea strumpor och känna mig bekväm i mitt beslut.
2013-12-31
Genomblåst, svettig och ensam. Måste bita ihop nu och låtsas vara någon annan, någon som inte bryr sig. Mitt nyårslöfte ska vara att sluta bry mig så mycket, sluta känna saker,
2013-12-21
Illamående, trött och en stigande ångest. Lusten att spy och skita har aldrig varit så stor.
2013-11-08
Sitter på köksgolvet och dricker oboy, frysen surrar i ryggen
2013-11-05
Från Frölunda torg till Skårs kyrka, hur ska jag klara av att hålla ihop det? Hur ska jag kunna hålla tårarna tillbaka och ångesten inlåst? Jag orkar inte mer nu, det gör så ont inuti och det börjar synas utåt allt mer. Varför kommer aldrig någon och hjälper mig på vägen? Varför agerar folk som om jag var en börda eller som om jag kunde styra över det?
2013-10-30
Natten och skoldagen har setts genom suddiga linser. Stormen som vräkte ner träd och takpannor i Halland kom aldrig till Göteborg men den hemsökte min hjärna. Skammen över att springa ut från lektionen sticker som tusen nålar, jag som just hade fått vänner.
2013-10-23
Jag kände mig hjälplös när jag kom in och såg dig stå lutandes mellan fönsterbrädan och skrivbordet. Stora tårar rullade utför näsan och ner på golvet. Du skakade okontrollerat och stirrade blint framför dig, mager och rödgråten.
2013-10-17
Denna jävla ångest, den besöker mig varje jävla vecka!
I ren desperation åker jag mot operan, mot hamnen. Jag vill se svart vatten och mörkgrå himmel. Det kanske hjälper att se sin ångest målad i naturen.
