Jag börjar få känslor tillbaka. Känslor, som så länge har varit blotta minnen av en bättre tid. Det ansträngda skrattet, som jag så länge har fått tvinga fram i sociala situationer, har bytts ut mot genuin glädje som inte kan hållas inne en sekund till. Jag vill inte längre bara lägga mig ner och dö utan jag vill leva. Vilken underbar känsla! I samma stund som insikten om min reella glädje slog mig, infann sig även en annan realisation. Genom att göra mig själv stabil igen, har jag tappat min glöd och min passion för arbetet. Mina funderingar är få och jag struntar i att leta vidare. Jag spenderar dagarna i solen istället för i min mörkerlagda bunker, jag äter mat istället för luft, jag tittar ut genom fönstret istället för ner i böckerna... jag är frisk?
Hur ska jag hitta tillbaka? Jag är rädd. Tänk om jag tappar allt, snubblar på mållinjen och nöjer mig med att komma sist. Liksom bara ligga kvar i dikeskanten med en öl, vänta tills alla andra har sprungit i mål innan jag rester mig och tar klivet. Sportkomentatorerna kommer att skrika av frustration och fråga sig "Vad hände? Hon var ju så nära! Skadade hon sig?"
Jag brukar ofta prata om att riktiga konstnärer dör i skiten. Miserabla, sjuka och med skrumplever, men ack så begåvade. Folk pratar om dem i flera århundranden. Vad kommer folk säga om mig? "Joo visst började hon starkt med sin depression 2013. Mustiga bilder med många spekulationer och anmärkningsvärda formuleringar. Men det varade ju inte så länge, redan i mitten av våren 2014 klädde hon av sig sina mörka tankar och draperade sig istället med solsken och hoppfulla idéer. Konsten blev obefintlig och hjärnan fylldes med fluff..."
Jag har febrilt försökt hitta tillbaka, inte till mitt egna mörker och hopplöshet, utan till intresset och passionen. Under tisdagens handledning fick jag många bra direktiv av mina förstående kurskamrater. De hjälpte mig med hur jag kunde måla flaggan bakom Kay Amin, vad mina texter kunde handla om och hur jag skulle kunna ändra dem. Jag blev så glad av deras engagemang och tips att jag var mer än lite lättfotad på vägen hem. Jag bestämde mig även för en inriktning i texterna/dikterna... vardag, vardagsmakt och eventuellt anonymitet. Helst även anonymitet. För att liksom testa dessa idéer, valde jag att ta upp diskussionen med min kära morbror. En medelålders pojke med ett stort nördintresse för andra världskriget och dataspel. Jag försökte inleda samtalet med att säga något i stil med "Visst är det väl intressant att tänka på Eva Braun som en helt vanlig kvinna under första halvan av 1900-talet?" Efter detta fick jag inget vettigt ur min kära släkting.
Visst är det roligt att få höra om folks egenheter och intressen, om hur Hitler hade snygga ridbyxor och att soldaternas precishet i sitt marscherande var fräckt... men efter två timmars mitt-i-natten-prat som inte gör en klokare blir man nog så trött på det hela. Jag bestämde mig för att lägga ner det, av den här sidan av släkten skulle jag inte kunna få något vettigt svar.
Den här gången var det Linnea som fick hjälpa mig med att få Kay lik sig själv. Känner mig så lycklig över att jag har så elefantastiska klasskamrater!
Medan jag spenderade min tid med att göra annat än att grubbla hittade jag en hyfsat relevant sak.
Hittade även något helt orelevant men småkul.
Kommentera