Ljuset i slutet av tunneln var inte falskt, det var äkta. Lika äkta som dammråttorna bakom min säng, lika äkta som de gråa hårstråna på mitt huvud. Ljuset heter HDK.
Under den första veckan har vi fått i uppgift att se på fyra filmer som handlar om konst, eller snarare, olika sätt att se på konst. Med John Berger som programledare fick vi följa med på olika resonemang kring hur våran omgivning eller kontexten spelar en stor roll i hur vi ser på konsten. Hur kvinnor ständigt och jämt porträtteras i tavlor och hur osunt, sjukt, det faktiskt är. Vi har även fått ta del av reklamens budskap samt hur porträtt är ett sätt att visa status.
Jag har tänkt mycket på det här med att se på bilder/föremål/film/konst utifrån olika kontexter. Inte bara nu de senaste dagarna utan alltid. Till exempel om jag går på museéum själv, blir min upplevelse helt annorunda från om jag skulle gå med någon annan. Om jag går själv har jag all tid i världen, jag kan dröja kvar vid en skapelse i tio minuter och bara studera färg,form, uttryck osv. Jag har tid att reda ut vad det är jag ser, hur jag känner inför det och varför just den här skapelsen får mig att känna på ett speciellt sätt.
Om jag däremot går med vänner blir det mer en presterande tur på muséet, speciellt om man går med någon som inte har något aktivt intresse för konst. Istället för att ta sin lugna stund blir det press och tvång på att säga något om verket eller kanske konstnären. Man ska upprätthålla en aktiv diskussion med sina medtagna vänner och gärna vara passionerad över varje minsta detalj. Det kan nästan bli att jag fokuserar all min energi på att vara lustig och helt glömmer av att faktiskt se vad det är jag ser. Jag tappar bort mig själv, konsten, och sätter vännerna i centrum.
Ännu en skillnad är om jag skulle gå på muséeum själv men lyssna på musik samtidigt. Då kanske objekt får en helt annan betydelse än om jag hade gått omrking och lyssnat på skognissel och mummel. Kanske hade jag berörts av tavlor som jag annars alltid snabbar mig förbi? Borde jag kanske gå till konstmuséet igen, ställa mig framför Karl den tolftes likfärd och låta musiken omvända mig?
Vidare har jag även funderat på hur människor blir porträtterade. Hur vi själva väljer ut hur vi vill visa oss för andra människor.
Här har vi två självporträtt, ett av Vincent och ett av mig. Här är min tolkning: Vincent ville visa sig själv som konstnär, kreativ och säker i sig själv. Stadig ögonkontakt och ett självsäkert ansiktsuttryck. Kanske han målar av oss som betraktare? Han har många penslar och en, vad det ser ut som, hemmagjord palett. Det kan vara antydan på många saker. Kanske har han inte råd med en palett? Kanske tyckte han att det var överflödigt och onödigt? Kanske blev han så inspirerad och bara kastade sig på duken och tog första bästa kartongbit som palett? Utöver det ser han varm och inbjudande ut, inte kall och bortstötande. Det är uppenbart att han vill mig väl, även om han håller sig på avstånd.
Tolkning till min bild: Porträtt framifrån men med synen och talförmågan borrtagen. En anonym person som håller tillbaka och tystar sig själv. En ganska stel bild, utan färg, utan värme och någon slags inbjudan alls. Det är som om personen inte vill synas, inte finnas, fast en måste det. Den knäppta skjortan bidrar till stramheten, vilket även de raka sträcken gör. Det är ett ganska livlöst porträtt. Det enda som har någon slags rörelse är antydan till cigarettröken. Till skillnad från Vincent, vill den här personen inte bjuda in dig på te och kakor. Personen vill dig inte väl, personen vill dig inte illa... personen vill bara försvinna. (Detta är dock inte riktigt sanning då det svarta kom till pga missnöje i ritandet.)
Det jag vill peka på i min, lätt röriga och oorganiserade, tolkning är att vi mer eller mindre medvetet, visar en bild av oss själva. Vi vill att folk ska se oss på ett speciellt sätt och för att uppnå det kan vi manipulera bilder till det extrema. Det fanns en slags skämtbild som spreds runt på diverse internetsajter där folk jämförde ens profilbild på facebook med ens taggade bilder. (alltså de bilder som andra hade tagit av en och sedan lagt upp.) Jag gjorde en egen sådan för några år sedan och jag tänkte slänga upp den här med för att ytterligare visa på hur vi förställer oss inför andra och hur vi desperat vill att andra ska se oss på något speciellt sätt.
Vidare har jag även läst en text av Barthes där han tar upp hur man ser på bilder. Hur vissa bilder kan få en att hajja till, medan andra kanske man bara tittar på, utan att riktigt veta varför eller ens känna något speciellt. Dessa två begrepp har han döpt till Punctum och Studium.
Studium: Första intrycket av en bild. En kan sitta och titta igenom ett seriealbum och hitta en favoritbild. Bilden säger något till en. Vad den säger beror helt på vad en har med sig i bagaget, vad en har för kultur, kunskaper och beroende på uppväxt.
Punctum: Detta är vad som sker när vi tittar närmre på bilden och upptäcker något. Något som verkligen fångar en, någon som gör bilden lite extra mycket värd. Detta något kan vara ett penseldrag, ett sätt som konstnären ritar näsor på, en textremsa eller bara en viss nyans av turkost. En känsla som hugger tag. Punctum behöver inte ens vara något som man kan förklara, det är bara något!
Studium: Jag tyckte om den här bilden från första gången jag såg den. Jag har tittat på den och känt igen mig i den. Det har påmint mig om min stormiga tonårstid då jag gick ner till stenstranden och satt mig och stirrat ut över havet mot hallandsåsen. I alla väder (om somrarna, då jag tänker på sommarstället) gick jag ner och satte mig där för att vara ensam med min ångest och mina tankar.
Punctum: Detta skedde ungefär i samma stund som jag såg bilden. Personen som sitter på stranden är ju jag. Inte bara genom associationer utan utseendet.... det är jag. Det korta mörka håret, mössan och jeansjackan. Och monstret som sitter bredvid med en förstående tass på min rygg, det är mitt ångestmonster. Det är så monstret inom mig ser ut. Stina Hjelm, som konstnärinnan heter, har gjort ett porträtt av mig. Hon har letat sig in till mina allra hemligaste skrymslen och avbildat mig, exakt så som det är.
Kaffekokaren puttrar och min mobil väcker rycker mig ifrån tankarna. Tvätten ska hämtas och kaffet ska drickas. Nu, efter allt mitt funderande, har jag helt glömt av min verklighet runt om mig. Detta fenomen, att helt gå in i en uppgift och stänga ute världen, är inte längre bekant efter VFUn och den hemska perioden på pedagogen. Har jag fått lågan tillbaka? Är ljuset här för att stanna? Har jag åkt igenom min sista mörka tunnel?
Kommentera