Jag är tom på ord och förkunnanden. Sitter bland mina hus och försöker minnas vad som egentligen kom fram under redovisningen. Vad fick jag för kritik nu igen och varför då? Jag hörde mod komma från någons läppar, men ser jag ner på biskopsgården under mig så känner jag bara trötthet. Lapparna som tilldelades mig känns nu i efterhand som triviala, men ack så viktiga, värmande och kärleksfulla under torsdagen.
Färg, var ett återkommande ord, som jag nog ändå inte kan förneka. Den lapp som jag som mest kan förlika mig med nu är en svagt gul lapp där det står skrivet med svart tusch:
Det vardagliga
tomheten
Kallt
Jag säger orden högt och låter blicken vandra över byggnaderna. Det vardagliga, tomheten, Kallt, Det vardagliga, tomheten, Kallt... Det tränger in på kroppen och jag känner att ilska hade varit en bättre känsla än tomheten. Nu skriker den ut en ödslighet och en känsla av att ingenting, som jag har gjort under den här gestaltningsperioden, egentlligen spelar någon roll.
Det vardagliga, tomheten, Kall.
Vad var meningen med mitt arbete egentligen? Vad ville jag ha sagt? Byggnaderna är tysta och säger mig ingenting, även om tanken var att säga allt. Förmedla känsla, en verklighet - min verklighet. Som att låna ut mina ögon till var och en, och låta dem se vad jag ser. Färg i det färglösa. Färg mitt i vintern. Hopp, glädje och färg, mitt i vintern. En bild av Biskopsgården, som samtidigt, är en bild av alla stadsdelar i hela Göteborg. Anonymitet men samtidigt personligt och igenkänningsbart. VÄRME, FÄRG, GLÄDJE. GEMENSKAP!
Ne. Istället blir det, Det vardagliga, tomheten, Kall.
Kommentera