Våren är har kommit med stormsteg, snödroppar, krokusar, SOL! Den varma lilla boll, även kallad lycka, som har legat och sovit sedan i oktober, har nu äntligen börjat sträcka på sig. Jag sitter med en kaffekopp i det soliga fönstret och skrattar åt så tiviala saker som vinterdepression, ångest och oro. Jag känner mig allsmäktig! Sedan sneglar jag ner på högen av hus och den lilla varma bollen ryser till och drar sig tillbaka.
I tisdags var jag med på ett handledningstillfälle, vilket var skönt då jag känner att jag liksom har fastnat. Visst var det jobbigt att höra att det inte var tillräckligt. Visst känns det lite extra, när man själv är glad över att ha lyckats med något man aldrig "kunnat" innan, och sedan får höra att det inte säger något. (Fria tolkningar om vad som sades). Nu i efterhand, känns det bra att få mina farhågor besvarade.
Om jag säger så här, mina hus är mina söta små konstallationer, som liksom påminner mig om högstadiet då jag ofta fick höra hur jag inte kunde arbeta med perspektiv och hur mina hus såg orealistiska och "fel" ut. Detta är min revange! Att få höra att man ska förbättra det man har lärt sig älska är hårt. Dock har jag tagit det till mig och försökt att få min tanke kring husen att nå fram. FÄRGEN!
Nu ska jag ta mig ett glas vin, läsa mer Bukowski och känna in kvällens litenhet. God afton och trevlig helg
Kommentera