Ska jag vara ärlig, så har jag inget minne av när kursen började. Jag minns inte ens hur den började...mitt minne sviker mig, ännu en gång. Jag rotar runt bland minnen och försöker pussla ihop fragment till en helhet, men det är som om jag har råkat dammsuga upp en del av dem och för att försöka få bilden hel, behöver jag gå in och rota igenom den dammiga och överfyllda dammsugarpåsen.
Senast lärde vi oss om olika sätt att iscensätta nyhetsartiklar, med både bild, text och deras samspel. Vi läste kapitel två i Seendets språk där det förklarades för oss om fyra olika sätt att iscensätta en nyhet. Jag kan med all säkerhet säga att jag fortfarande kan ha problem med att beskriva dem alla fyra, men på något sätt känns det ändå som om jag förstår det.
Dramatiskt - Vill förmedla något stort! Vill att vi ska bli chockade och intresserade. Det är nyheter som ska kännas som om den händer precis här och nu, framför våra ögon.
Lyrisk - Mycket känslor, åh så mycket känslor. Det kan ses som en "slutkläm" på en dramatisk nyhet, eller en liten händelse i den stora.
Episk - En utredande nyhet, en slags pågående diskurs. Den är ofta subjektiv och kan ha med saker som "Jag såg henom sno broccolin från Netto. Jag var där!" Det kan även vara viktiga filurer som pekar finger åt olika håll och, med handen på sin egen axel, kan gläfsa ur sig påståenden som henom tycker känns bra för just henom.
Didaktisk - Beskriver sakligt hur saker och ting gick till. Fick lära mig också att man ska använda färgglada pilar med skuggning, om man ska vara riktigt pedagogisk.
Med detta i bagaget satte vi igång att göra egna tidningsartiklar, fyra stycken, en av varje. Uppgiften var faktiskt väldigt rolig, spciellt som vi fick hitta på nyheterna.Jag funderade hela tisdagskvällen, något lokalt, något nära, något, som skulle kunna göras till något stort. På onsdags förmiddagen träffades vi och började planera. Tyvärr hade vi en liten tragisk händelse hos en i gruppen så det behövdes en paus fram till lunch, dock kunde jag jobba med texten under lunchen och det kändes skönt.
Jag kanske borde säga att jag tycker att det är kul att jobba i grupp, men då jag hade en idé, men som jag inte hade fått sätta några ord på än, var det bra för mig att få jobba ifred. Låta allt mitt tramseri flöda ut ur fingertopparna.
Efter lunch var vi all aigång med att sätta ihop bilderna och texterna till "färdiga" tidningssidor. Det var ett par saker som störde mig under arbetet. Det första var att vi inte tog några egna bilder, utan bara använde oss av bilder vi hittade på internet. Visserligen hade två av tre i gruppen förstört sina mobiler (jag bland annat) och var därav fotohandikappade. Men ändå. Jag var nämligen väldigt taggad på att iscensätta bilderna och få till dem precis så som en själv vill. Det andra var att vi inte fick med en enda kvinna i våra tidningsartiklar. Linnea påpekade detta under torsdagens redovisningen och då blev jag ännu mer besviken på mig själv. Jag borde, eller kanske vi, ha försökt mer. Det är så himla dumt att, på grund av dåligt bildsökande och trötthet, det skulle bli en så mansdominerad nyhet. Slutligen är jag även besviken på redovisningstillfället. Sådant antiklimax! Alla hade kämpat och gjort sådana elefantastiska saker. Jag tycker inte att jag riktigt fick se eller vara med om några. Jag tycker att grupperna skulle få prata mer om hur det gick till när de utförde uppgiften. Jag känner lite som citatet nedan av Tove Jansson ur Vem ska trösta knyttet:
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
Jag känner att, även om jag har lärt mig en massa om nyheter och dess iscensättning, och även om jag har fått se andras och visa vårt så känns det som om allt var för inget. Vem bryr sig? Ja inte jag i varje fall... I detta fall är jag ett otröstbart knytt.
Tack för denna kurs... vi ses nästa vecka
Kommentera