En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger:
Nu var det sista gången.
En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Dagen liknar de andra.
Du vet inte när
och vill inte veta.
En del ur Viola Renwalls dikt, Den allra sista gången.
Jag hade tappat allt hopp om min essä, mörkret, oron och ångesten hade fått grepp om mig och sakta men säkert börjat dra mig ner mot botten. I detta, mitt trasiga och mörka tillstånd började jag planlöst leta upp bilder och jag hittade min tröst, en artikel om en utställning i Paris år 2009 som hette Deadline. Alla konstnärerna som ställde ut sina verk hade tidigare fått en dödsdom, ett definitiv svar på när deras liv skulle ta slut. Utställningen skulle utforska hur och om kreativiteten förändrades i och med detta besked. (http://www.expressen.se/kultur/konst/deadline--musee-dart-moderne-paris/ . http://thegreatexposition.com/?p=847)
Jag har valt en av dessa konstnärer och hans namn är Martin Kippenberger.
Vi alla har tänkt på döden, det ett av våra många privilegier som människa. Jag blev diagnostiserad med Dödsångest när jag var femton, inte för att det gjorde det hela så mycket bättre, jag visste ju redan sedan länge att det var något som skrämde mig och visste även att det aldrig skulle gå över.
Man hör ibland folk säga ”Om jag hade en vecka kvar att leva skulle jag resa jorden runt!” Så mycket nonsens. Hade jag fått beskedet att jag skulle dö om en vecka hade jag blivit förstelnad. Martin Kippenberger, däremot, fick diagnosen lever cancer och fortsatte ändå att måla och fota. Ivar Arosenius, blödarsjukan, målade och skapade hela sitt liv. Ingen av dem lät sig hämmas av sina sjukdomar. Terapi? Är det genom skapande som man kan komma vidare från botten?
Kommentera