Det är tyst, alldeles tyst, förutom regndropparna som, lite då och då, gör sig påminda mot fönsterblecket. Allt är stilla och jag tänker på döden. Hur den ter sig, hur den ser ut, hur den känns...
När jag var 13 dog min farfar, prostatacancer. Jag hade då redan tänkt på döden så länge jag kunde minnas, men inte faktiskt varit med om den. Det var underligt, jag kände ju inte min farfar, inte på riktigt. Jag visste att han var våldsam, jag visste att han hade ett temprament, och jag visste att jag var rädd för honom... men jag kan inte säga att jag kände min farfar.
Min farfar Emil dog på fars dag, jag minns det för jag hade varit och köpt blommor till min pappa. Det kändes som en konstig gest, mitt i det hela, men jag visste inte när jag köpte blommorna att de skulle bli en slags tröst istället för ett firande. När pappa kom hem visste vi redan om vad som hade hänt, jag satt tyst på rummet och sa inte ett ord. Jag hade ställt blommorna uppe i vindsrummet där min far höll till. Jag hörde hur han passerade mitt rum och hur han fortsatte upp för trapporna, med tunga, långsamma steg. Efter en stund började jag gråta. Jag kände inte min farfar, jag visste att han spelade violin, hade biodling och ogillade min mamma, men jag kände inte min farfar.
För något år sedan letade jag igenom gamla bilder på en gammal dator. Jag letade efter en fånig bild av min far som alltid får mig att kikna av skratt när jag ser den. Efter ett par bilder i en av mapparna började det komma upp konstiga foton på blomarrangemang, fotade med en kall och ihärdig blixt. Underligt, när är de här blommorna ifrån? Jag fortsatte... och där, efter bara några skrollningar dök min farfar upp. Lika kall som blixten, lika vit som liljorna. Han var stilla, så levande och samtidigt inte alls och jag minns att jag hörde hans röst, klar och tydligt i mitt huvud. Det var inga ord utan bara en defus polsk brytning med ett slags ansträngt leende i rösten och jag kände då mer än någonsin att jag faktiskt aldrig riktigt lärde känna min farfar.
Kommentera