Jag har försökt att reda ut begreppet gemensam kultur och på sätt och vis är det fortfarande väldigt difust och otydligt för mig, samtidigt som jag skulle kunna se det användas. Jag tänker lägga upp alla mina ofärdiga resonemang här under, även om det är oförståbart och kanske är dumt. Först av allt tänker jag svara på frågan.
Hur skulle appropriering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?
Vi har under våran tid på HDK haft en genomgående uppgift som har kallts assignment. Varje vecka fick vi en text som vi fritt fick förhålla oss till.En kan säga att vi fick appropria fritt. Vad en valde för uttrycksmedel var individuellt och allas bilder blev väldigt olika, samtidgt var de alla uppbyggda utefter samma grund. Här skulle jag vilja säga att vårt gemensamma kulturarv är, uppgiften.
Varje fredag, om jag minns rätt, hade vi samtal om allas konstverk där vi förklarade för varandra hur vi såg på texten och vad det var som fick oss att skapa det vi hade gjort. Vi pratade om inspirationer och tipsade varandra, många gånger hittade vi likheter hos varandras verk och kunde prata om hur det kom sig. I och med samtalen fick vi ta del av varandras olika kulturer och tillsammans blev det som att vi fick våran gemensamma kultur, vi i klassrummet. Jag har valt att låna mina klasskamraters tidigare verk för att påvisa olikheter samt likheter i en sådan här enkel men fantasifull uppgift. För min del tycker jag att den här uppgiften, som för mig är ett slags approprierande, synliggör klassens gemensamma kulturarv.
Uppgiften var
Hoppas jag lyckades besvara frågan.
Här kommer nu mitt osammanhängande dravel som hände i mitt huvud, innan jag lyckades sortera mina tankara.
Jag började fundera över kulturarv, och hur det känns som om jag inte har något själv. Jag började fundera på de gamla grottmålningarna. Det är ett kulturarv inom mitt konstintresse....det finns med mig när jag ser på konst eller pratar om det.
Jag anser mig inte som att jag har en högre utbildning inom konsten. Jag gick bildinriktning i gymnasiet och har läst konst och bildvetenskap ett år på universitetet, och nu då, går jag bildlärarutbildningen. Jag tänker att speciell och högre skolning inom ämnet kan räknas som konstskola. Typ som Domen eller The Florence Academy of art. Eller bara som i på HDK där olika utbildningar anses finare än andra....
Gemensamt kulturarv ska vara något som alla kan ta del av, alltså ingen fancy konstskola där en behöver skicka in prover på huruvida en kvalificieras att få amnvända deras fina ateljeer. Det ska vara öppet och alltså inte bara fokusera på ”Hej alla barn, nu ska vi lära oss att rita realistiskt i tre år, vi ska under dessa åren gå igenom varje muskel, varje kroppsdel så att ni senare i livet kan säga att ni har en fin konstnärlig utbildning! Vi börjar med njurarna!”
Vilket leder mig till nästa punkt, det där med att kulturen är en process. Jag minns i början av gymnasietiden då jag satt och blängde föraktfullt på mina klasskamrater och hoppades att dom åtminstonde hade vårtiga fötter och kronisk hicka, för livet var bara inte rättvist när dom kunde skapa så fruktansvärt snygga och skickliga alster. Nu ser jag hellre processen, ser den som något lärorikt.
Klart att en vill kunna måla ”vackert” men det är inte det viktiga.... det viktiga är lusten, utforskandet, utvecklingen. Bajskorv och floskler
Vad fan är gemensamt kulturarv? Går det att skapa nu? Måste det vara något gammalt och mossigt bara för att arv låter som en moraklocka från 1700-talet som en bortglömd släkting har skrivit in i ens arv? Kan vi inte tillsammans med eleverna skapa ett kulturarv?
Vi kan, genom att ta upp olika saker som de tycker är intressanta, så som böcker, musik, filmer, spel, konstnärer etc och göra något nytt av det? Bli inspirerade, appropriera, använda alla möjliga uttryckssätt. Visa på hur det som är viktigt för en, kan få en att komma vidare...
pung, penis, pölsa, prutt, permanent, pudding, pajas, pilsner, päron, plåt, patient, puss, pöka, plyte, polotröja, pengar, pömsen, pingis, puma, pingst, pilla,plakat, prickig, penseer, pelargoner, pub, punktlig, preleminärt, pina, påg, purpur, pöbeln, påven, persienner, piktoral, piteå, parmesan, puré, pragmatisk, puka, puritanerna, palsternacka, påse, palett, pinjenötter, påfågel, pissoar, pannkaka, pistvakt, pistage, pinne, plunta, pistol, pumpa, pröva, plus, pillemarisk, prins, prunka, plexiglas, plåster, primadonna, pump, pasta, påpeka, piss, prosa, prosit, parvel, präst, pompa, persiska, plommon, pudel, plikt, plira, plätt, pysa, pimpla, pynta, pansarvagn, plast, pakt,
Nu har jag grubblat hit och dit. Skrivit ändlösa stycken som ords betydelse, om människors historier, mitt liv, min förvirring, och ändå ter det sig som om jag inte har lyckats få klart för mig vad det är jag letar efter.
Jag har suttit sedan i måndags och kämpat med uttrycket "det gemensamma kulturarvet", jag känner att jag inte kan ta mig an det alls, det är för stort. Jag bryter ner det i bitar så som att kultur, enligt Kant, är något högre än vad naturen själv kan åstadkomma. Alltså är kultur något som vi människor har skapat. Arv, det som man lämnar efter sig när man dör, kvarlåtenskap; det som man får överta efter en död; gå i arv övergå till någon som arv.
Alltså något som en människa lämnar efter sig när den dött och som förs vidare. Detta är ju väldigt individuellt. Jag menar arvsanlag, vad som jag har ärvt av mina föräldrar...deras föräldrar.. HALLÅ! Som en kan se så hakar jag upp mig och fastnar i irrelevanta saker som ords betydelse. Om vi ska ta och bortse från min totalt dumma insnöning på ord, utan bara tar kultur.
Även här är det olika för oss alla och det kan tyckas som något gigantiskt att kunna föra samman allas olika kulturer, få alla att förstå. Jag tänkte på det här när jag gick på GIBCA och tittade på alla konstverk och läste om de olika historierna. Jag hade problem att hitta ett konstverk att appropriera på då jag var rädd att trampa på någons tår. att ta någons händelse, så som flykt, död och förstörelse och göra det till mitt eget när jag inte ens kan leva mig in i grundtanken. Det samma gäller när vi i klassen berättar om våra konstverk och vad för bagage i har med oss sedan tidigare. Jag kan förstå, men det är inte alltid jag kan känna av det. Dock tror jag att det är ett bra sätt att försöka få andra att förstå. Prata, berätta.
Vi har iprinsip jobbat med appropriering sedan vi först började på HDK, utan att vi faktiskt har benämnt det som det. Vi har fått uppgifter av varandra där det ibland är en text, ibland en låt eller en bild. Därefter har vi fått ta till oss det och fått göra vår egna tolkning av det. En appropriation om jag så får be. I och med att en gör en appropriering använder en ju sig av sit egna kulturarv, det är ju genom sitt kulturarv som vi ser världen.
Ett kulturarv går igen, men det betyder inte att vi inte kan förändra det när vi väl är i det... så ett gemensamt kulturarv är det en gör, vad en delar med sig av. Jag kan titta på vår klass och vi har ett slags kulturarv, kulturarvet är allt vi har gjort ihop som klass. Våra arbeten, våra diskussioner...
FIN
Kommentera