Fan va majs

Här sitter jag nu, utsliten, utnött och trött. Efter bara en dag i tryckverkstaden känner jag hur alla nya intryck bara forsar in och lämnar mig orkeslös och blöt i strandkanten. Har jag gått och blivit gammal, tänker jag, eller är det bara det faktum att jag inte är van vid att vara i skolan vid en så ruskig tid som klockan åtta? Med snuset rinnande ner i gomen och fötterna högt uppdragna mot bröstet väljer jag att inte svara på den frågan, utan tar mig istället an Konstbiennalen (som om den bestod utav färre uttryck än verkstadsdagen).

 

På lördagen sken solen, jag var riktigt lycklig trots att min mun smakade vin från fredagen. Jag krängde på mig en ärtig klänning och schasade upp Carl ur sängen, här skulle det ses konst! Vi traskade den tio minuter korta promenaden ner till Röda sten, där vi genast blev bemötta av folkmassor med små vinglas, fyllda med surt vitt vin. Jag måste erkänna att jag inte är så hemma på Röda sten, så det tog en stund innan jag kunde lokalisera själva utställningen.

 

När vi kom upp på andra våningen, möttes vi av en gång, ja, det kändes nästan som en gränd, där det låg fullt av söl och bröte både i och oavnpå. Carl spurtade igenom likt en atlet, men jag själv stannade till. Det var en känsla, en levande och lite läskig känsla som slog mig. Ljud och sång hördes från andra sidan, vilket stärkte intrycket av den lilla plottriga gången. Många tankar svällde upp, både ruskiga och fåniga. Jag började tänka på Buffy The Vampire slayer, vilket är en serie som jag har fastnat i, och på att i vilket ögonblick som helst, kommer jag behöva kickboxa och kungfua mig igenom ett dussin vampyrer. Så var inte fallet. Vidare började jag tänka på Säkert! och en låt som heter Allt som är ditt. Låten handlar om våldtäkt och hur skulden läggs på fel person.

Rysningar och kalla kårar smekte mina armar, sedan skyndade jag vidare genom tunneln. På andra sidan fanns, vid första anblick, inte mycket. Men sedan så började jag bryta ner det och lyckades sortera ut konstverken. I ärlighetens namn var det inte mycket som ryckte tag i mig, förutom en informationstavla som rasslade så förbaskat. Tavlan skrollade fram ord och siffror, som sedan byttes ut med jämna mellanrum. Det var något behagligt över den, något lugnande.

 

Konstnären heter Shilpa Gupta ( född 1976 i Indien och bor och verkar i Mumbai) och konstverket heter 24:00:01 .

"Shilpa Gupta presenterar dessutom verket 24:00:01 som består av en digital informationstavla som för tankarna till transithallar, minnen och historia. Varje textrad framträder endast några sekunder innan nästa dyker upp. Ibland byts hela ord ut, ibland bara bokstäver. Detta skapar en visuell och tankemässig lek med betraktaren."