Jag skulle vilja inleda med att kursen hittills har fått mig att känna mig okunnig och gammalmodig. Inte bara för att jag inte direkt snappar upp nya medier utan även för mitt oengagerade lynne. Jag känner mig skrämd av all teknologi, alla lättillgängliga mobiltelefoner med sina filmkameror och diverse redigeringsprogram. Vad har jag för chans i klassrummet, hur kan jag tävla med internet?
Det var först när jag läste texten Lärmiljöer i omvandling - En yrkesroll i utveckling av Annika Lantz - Andersson och Roger Säljö som jag började få lite perspektiv på min situation. Att nya tekniker dyker upp är inget nytt utan det känns bara som det för att jag tänker på teknik och medier dyker det direkt upp datorer, läsplattor, syntar och mobiltelefoner i mitt huvud. När Andersson och Säljö skriver i texten om ritskriften och hur den för cirka 5000 år sedan var revolutionerande och läskig känner jag mig lite fånig och jag inser att även jag kommer att anpassa mig till 2000 talets teknologier och medier. Det är okej att vara skeptisk, alla andra genom tidernas begynnelse har varit det, eller som Olle Essvik skulle säga: Det är okej att vara anti.
Några frågor som Andersson och Säljö ställer sig i texten är: Vad blir lärande och utbildning i sådana omgivningar? Vad innebär det att "kunna" något när en "kan" genom användning av digital teknik? Dessa frågor ställer jag mig dagligen och speciellt nu när jag tvingats in i nya tekniker. Vad har jag lärt mig? Vad kan jag? Frågorna är kluriga då jag inte riktigt vet vad jag har lärt mig eller om jag kan någonting. Vad har förändrats under dessa veckor?
Tittar jag på vad jag har gjort så skulle jag vilja säga nej, jag har inte lärt mig något för att jag inte kan något. Jag tänker att "kunna" något handlar om att memorera någonting och sedan kunna ta det vidare och utforska tekniken/mediet/verktyget i en annan kontext. Jag kan det inte men jag är mitt uppe i en lärande process? Kan vi kalla det för det?
Men jag ska försöka ha ett öppet sinne, det är som sagt omöjligt att stänga ute tekniken och låtsas om som om den inte finns. Jag kanske borde börja tänka i de sociokulturella banorna, att vi tar hjälp av nya medier, tekniker och redskap för att kunna lära oss att kommunicera, skapa, tänka.
Om jag inte lär mig att anpassa mig kommer det att sluta med att jag sitter på DN istället och skriver sådana där paranoida texter som Hackad av Kristofer Ahlström. När jag läste den ökade pulsen för en stund och allt kändes nattsvart och läskigt. Dörrar som öppnas och släpper in vilt främmande människor i våra hus, lampor och datorer som släcks på beställning, EN MÖRDARE TAR ÖVER DIN PACEMAKER!! Men så tar jag ett steg tillbaka. Att dörrar kan öppnas, det finns ju något gott i det. Om en person i rullstol eller med en barnvagn eller med ett flyttlass ska in genom en dörr och inte har hjälp eller kan få upp dörren, är det inte då bra att kunna trycka på en knapp så att den öppnas? Eller som konceptet "storebror ser dig" med kameror som bevakar stora delar av staden, varför inte? Någon som blir våldtagen, någon som blir rånad, nerslagen, misshandlad, vore det inte lite bra då om det kunde fångas på film så att berövaren kunde tas direkt? Hade det funnits kameror i skolan till exempel hade mobbing kanske upptäckts snabbare?
Detta är bara spekulationer som dök upp när jag läste texten Hackad, det är för att problematisera det hela för mig själv. Det är inte så enkelt som att teknik är farligt och dåligt eller tryggt och bra, jag tror mest att jag behöver hitta balansgången själv och hitta mitt egna sätt att inkorporera tekniker och medier i skolan och klassrummet och då känna mig trygg i det.
I övrigt är jag positiv till det öppna lärandet, dela med sig av erfarenheter, tekniker och uppfinningar. Jag önskar mig ett öppet klimat där jag tillsammans med mina elever kan frodas och gro, där ingen liksom vill gå undan och känna att "my, my own, my preciouss" om sina fynd och kunskaper. Jag vill tro att vi kan uppnå ett mer kreativt och roligt lärande i och med att vi delar med oss, kan känna tillit till att ingen gör något dumt med det en har att visa och att alla respekterar allas gränser. Jag tror att Heidegger var något på spåren när han pratade om "bringing together" och skapande av världar. Som jag uppfattar Heidegger så menar han att vi tillsammans med varandra och olika objekt och verktyg kan hitta en närhet, ett gemensamt skapande och lärande i relation till varandra och stoffet.
Men som sagt, detta är bara mina funderingar och tankar som har flugit genom mitt huvud under dessa veckor och det kanske inte ens är "rätt" tolkat, och ni kanske inte håller med, och det är okej. Det är faktiskt helt okej att vara anti till det här också!
Kommentera