Under veckans gång har jag tänkt mycket på det som Anna berättade under handledningen, min vithet. När insåg jag att jag var vit, vad gjorde det med mig? Jag har suttit och funderat och skamset får jag lov att säga att det nog aldrig är någonting som jag har grubblat nämnvärt över.
Jag har däremot funderat över andra ttributer, så som ögon och hårfärg. Jag minns att i mellanstadiet hade jag en kompis med det vitaste, tunnaste håret och de mest isblå ögonen. Jag minns att jag satt och kände på det och önskade att det var så mitt hår såg ut och kändes. Silkeslent och så lätt och mjukt att dra fingrarna igenom, till skillnad från mitt som var tovigt, hårt och tjockt så varje finger som petades in tog en lång stund att trassla ut. Vad som bör nämnas är att dessa attributer aldrig har varit som någon nackdel. Mina mörka ögon har inte gjort så att jag inte har kunnat söka jobb. Mitt mörka hår har aldrig ståt ivägen för att jag ska få studera, och dess tjocklek har aldrig gjort så att jag ahr blivit utsatt för mobbing, trakasserier eller misshandel.
Jag blev lite äcklad över min egna arrogans att jag var tvungen att diskutera min vithet, och det faktum att jag inte hade reflekterat över det med någon, så jag vände mig till min goda vän Hanna. Jag frågade Hanna när hen började reflektera över henoms vithet och Hanna svarade då att hen har tänkt på detta sedan hen var liten.
Hanna förklarade att henoms föräldrar alltid har varit väldigt öppna med att hen har varit adopterad, de har även varit noga med att förklara hur systemet såg ut, de processer som en behöver gå igenom samt det faktum att många barn kom från andra länder än Sverige, och att Hanna var en av de få. Att Hanna var vit var något hen då började fundera över.
I söndagskväll låg jag och såg på en dokumentär med läraren, föreläsaren och anti-rasist aktivisten Jane Elliot. I dokumentären får vi se hur Elliot utför en övning angående rasism på en grupp elever. Det bör förtydligas att alla elever har självmant ställt upp iövningen. Hon separerar dem i två grupper, brunögda och blåögda, där de med blåa ögon sedan utsätts för rasifiering och särbehandling.... Elliot menar på att om en inte får vara med om det själv, att faktiskt uppleva rasism, så kommer en heller aldrig förstå sig på bördan av att vara "den andra."
Vad som slog mig när jag tittade på inspelningen var att det var mycket könsnormer som etablerades, aldrig ifrågasattes. Det till och med skrattas när någon frågar en med manliga attributer om hen anser sig vara kille, som om det hade varit någonting lustigt.... Jag kan förstå att det kanske känns lite stort och tungt att ta upp rasism och könsnormer i samma övning där tyngden ska vila på rasism, däremot kändes det som om tanken på normöverskridning eller könsöverskridning var som bortblåst.
Om någon vill titta på inspelningen av övningen så finns det HÄR!
Jane Elliot
Något som jag ofta tänker på är fördomar, specifikt mina fördomar och hur hemskt det är när de dyker upp från ingenstans och naglar sig fast i mitt huvud, målar med starka färger över min näthinna och tvingar mig själv att stirra på dem. I måndags hade vi en lektion där vi diskuterade de ord som vi första dagen hade skrivit upp.
Entusiasm
Förståelse
Tankeutrymme
Roligt tillsammans
Bra kommunikation
Tid
Vänskap
Feedback
Massage
Vi pratade om hur ord kan ha olika tyngd och mening beroende på vilka kontexter som finns. Jag, tillsammans med Iris och Sofia, valde fyra stycken av våra utvalda ord (bra kommunikation, vänskap, entusiasm, tankeutrymme) och beskrev deras mening och betydelse i olika kontexter. Våra kontexter fick bli instutionerna, polisen, skolan, förskolan, riksdagen och ålderdomshem.
Vi valde att jobba med betydelser utefter våra egna fördomar, just för att kunna se hur våra fördomar ser ut, nerskrivet, på papper. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Även om vi uttalat jobbade med fördomar och försökte arbeta med just det så kunde vi inte med att sätta fördomar på lärare. Vi började kompromissa, säga att "det är skolledningens fel!" eller "brist på resurser!", men detta spår av övervägning fanns inte då vi valde att fördömma poliserna.
Det är viktigt att kunna se sina egna fördomar, det är viktigt att veta om att det är fördomar så att en sedan aktivt kan jobba emot dem.... men hur gör en det? Hur förändrar en synen på poliser när en varannan vecka hör hur någon blivit ihjälskjuten av poliser i USA eller hur polisen i Sverige struntar i att reda ut vem som ligger bakom terrorattentat mot flyktingförläggningar?
Kvällen sjunker in och jag tar nu paus i mitt reflekterande. Utanför fönstret ser jag vardagsrum, kök och trappuppgångar som lyser med mjuka gula sken, på någon våning ovanför mig skriker barn och några arga människor i en enda röra. Jag känner mig uttömd, trött. Jag vill inte reflektera mer om samhället, orkar inte skämmas mer idag för min egna hudfärg, kan inte med att vara storsint och slagskraftig.... jag krymper och krälar under kuddarna nu. Om jag ska parafrasera Zahra Bayati, det är ett sundhetstecken att känna skam, dock behöver en inte orka hela tiden. Alla faller inte på samma gång, det finns alltid någon som står kvar och kämpar.
Avslutningsvis tänkte jag säga att jag försöker läsa och förstå Donna Haraway och hennes kapitel Sällskapsarter i boken Posthumanistiska nyckeltexter. Det är svårt och jag har läst sidorna ett par gånger.... men jag tror att jag har en idé... eventuellt.
Becoming with....
Antropocentrism...
Kommentera