Jag vill inleda det hela med att tacka mina föräldrar då den här filmen aldrig hade blivit gjord utan deras hjälpande och öppna famnar. Speciellt vill jag tacka min kära far som räddade mig från att drunkna, min far som dök ner i projektets mörker och fiskade upp mig.
"Help me, I'm holding on for dear life, won't look down, won't open my eyes"
Min process började i ångest. Den senaste tiden har min dödsångest greppat tag om mig och slitet mig ur min vardagsrytm, förvrängt det som jag länge hängde mitt hopp på, förstört mig. När jullovet satte igång började även de nattliga attackerna av huggande slag i magen och så hemska tankar att jag trodde att jag skulle svimma, vilket iof hade varit välkommet då jag isf hade fått några timmars sömn. Dagarna var jag onåbar, gick knappt att väcka ur min apatiska koma. Så såg dagarna ut fram till den 2 januari 2017.
Varför jag berättar detta är dels för min egen skull, men även för att ni då kanske kan få en förståelse för filmen och dess betydelse för mitt eget psykiska måendes skull. Filmen handlar om en val som jag läste om för flera år sedan vars sång är i en helt annan tonhöjd än alla andra valars sång. Historian om denna val har satt djupa spår i mig och det är väldigt ofta som jag tänker på valen, inte bara som fenomen utan som en levande varelse med känslor. Önskas mer information om denna val finns det HÄR
Det finns två saker som skrämmer mig, inte lika mycket som att dö men ändå till den grad att jag kan få svindel och hålet i magen öppnar sig. Dessa två är havet och rymden. Dessa två gigantiska mörka ting som finns här runt om oss, oupptäckta, kalla... ensliga
"Hur kan något skrämma en människa mer än döden? Allting annat erbjuder ögonblick av flykt: den som är förlamad kan fortfarande läsa Dickens; den som drabbas av demens kan emellanåt få uppleva plötsliga glimtar av rent absurd skönhet."
Jag hade bestämt med min pappa att jag skulle arbeta hemma hos mina föräldrar då de har betydligt större utrymme samt inte har en nyfiken katt som prampar runt på allt en håller på med. Min far sa också att eftersom att han hade lite ledigt ville han gärna hjälpa mig i projektet. På måndag morgon den 2 januari åkte jag över med mitt pick och pack och satte igång. Jag hade innan gjort några valar för att öva mig, samt var min huvudkaraktär färdig. Det som jag gjorde på måndagen var att måla klart bakgrunden.
Min bakgrund.
Övningsvalar
Fler övningsvalar
Med hjälp av mitt ljusbord lyckades jag få min en hel skiss på valen att bli flera små delar. Små delar som skulle få röra sig och simma runt.
REFERENSBILDER
Bilder tittade på när jag ritade valar. Jag googlade bara blue whale.
Det var alltså min pappa som hjälpte mig med...ja, allting i princip. Han och jag gjorde en lätt liten research på olika stop motion program. Min far är väldigt intresserad av teknik, specifikt datorer, kameror och diverse annat som har med det att göra. Vi fann ett program som heter Eclipse Stopmotion pro som var kompatiobel med kameran (Cannon EOS7D) vi använde.
Vi laddade ner programmet till min bärbara dator, kopplade in kameran och sedan så kunde vi i programmet Eclipse Stopmotion pro se det kameran visade. Det fanns även en funktion som vi hela tiden kallade onion där vi kunde se var valen var och hur långt den förflyttades, bild för bild.
Därefter var det ett långsamt jobb. Min pappa satt vid datorn och fotade medan jag satt på golvet och flyttade valen. Jag spelade in en liten bit för att visa hur oexalterande jobbet faktiskt såg ut utifrån. HÄR
Första testet vi gjorde tog oss en dryg timma, den filmsnutten blev fem sekunder lång. Vi drog ut den så att den skulle simma mer harmoniskt, då blev den 19 sekunder....
Exakt så här såg varje dag ut. Det var ett påfrästande jobb varpå vi båda hade ont i ryggen och knäna.
Här är valen och alla ögon som vi arbetade med för att få den att titta runt sig och blinka.
Här är en bild på hur det såg ut när vi jobbade i programmet Eclipse stopmotion pro.
Från början tänkte vi att vi skulle ha alla delar till valen lösa och flytta varje del, vi insåg dock väldigt snabbt att detta var omöjligt. Då kom min kära far på spratteldocke-idéen där en knyter fast lämmarna med tråd i varandra så att de enkelt och smidigt följer i ett led. En kort film finns HÄR
STORYBOARD
Gjordes efter att jag hade gjort första testfilmen. Som ni kanske ser så finns det avvikelser i filmen. Tillexempel är Scen 1 inte med i slutgiltiga produktionen utan finns enbart på papper. I scen 4 finns enbart bläckfisken.
PROBLEM
Under våra fem dagars koncisa arbete stötte vi på en mängd problem.
1. Längdproblemet.Filmen var, som jag skrev tidigare, enbart fem sekunder lång. Eller 19 när vi hade fixat till den lite. Detta gjorde att jag verkligen fick sätta mig in i filmen, gräva ner mig i vad jag ville ha ut av den och vad som skulle kunna hända för att uppnå den känslan. I detta fall uppkom två nya scener så att filmen gick från att ha två scener till att ha fyra. Ett tag hade den fem scener men vi visste inte hur vi skulle få till en dykningssekvens. Alltså att det ser ut som att kameran dyker ner i vattnet.
2. Bakgrundsproblemet. I början tänkte vi att en green screen skulle vara käck att använda, på så vis kunde jag jobba med olika bakgrunder i GIMP och få dem att kännas som hav och rymden, på riktigt. Med detta i åtanke gick jag in på hemsidan till programmet Eclipse stopmotion pro för att ta lärdom av de tutorials som fanns. Dessa hjälpte mig föga då det enbart fanns en tutorial för green screen och för den personen gick allt finemang och för oss gick det inte alls. Jag tryckte till och med i kapp med videon på exakt alla knapparna och flikarna, men det vägrade. Lösningen på detta var att jag på egen hand gjorde bakgrunden.
3. Scen3problemet. När vi hade fotat klart och exporterat scen 3 visade det sig att programmet beskar bilderna, vilket inte var ett problem fram tills nu då vi hade med en bläckfisk i högra hörnet som helt och hållet försvann. I själva Eclipse såg det bra ut, men så fort vi tittade på den färdiga filen på VLC var allt kaos. Här tog vi det stora och mödosamma beslutet att exportera alla bilder som just bilder och inte som film. Därmed kom allt med, MEN, det var betydligt mer tidskrävande än vad vi trodde. Vid det här laget hade vi insett att Eclipse var ett bråkigare program än vad vi hade anat så vi använde ett annat program som min far redan hade, Sony Vega movie studio. Där förde vi in alla bilder och Renderade dem, vilket betyder att vi gjorde om bilderna till en film. Detta fick vi göra tre gånger med varje scen då vi behövde få den rätta hastigheten på animationerna, vi ficck alltså komprimnera tiden.
MUSIKEN
Musiken var någonting som kändes ytterst viktigt för filmen då den inte hade några direkta händelser. Det hela var ganska tamt. Första dagen hittade jag mitt gamla munnspel på rummet vilket gjorde att jag sprang runt och tutade som en galning. Tankar om att spela in något eget väcktes, men sköts ner snabbt då min musikaliska förmåga alltid har varit väldigt låg. Då far min jobbar på konserthuset med att spela cello erbjöd han sig att komponera något speciellt till filmen.
Vi pratade länge om vilken känsla som skulle fram, vi enades om att den starkaste känslan i filmen skulle vara ensamhet och ångest. Jag hade introt till DEN HÄR låten som referens. Det har varit en låt som jag själv har lyssnat på när jag har försökt springa av mig ångesten, därför kändes det också rätt att ha inledningen till den som referens.
På kvällarna satt pappa och spelade in musik, som han sedan skickade till mig, om dagarna diskuterade vi dem och jobbade med dem i programmet Sony Audiostudio. Vi arbetade också med att hitta bubblor som bakgrundsljud, vilket vi laddade ner från olika youtubevideor med valljud. I sista scenen, Scen 4, förvrängde vi valsång så till den grad att det blev som ett osäkert och vagt rymdljud.
Vi valde också att använda cellon för att konstruera Den ensamma valens läte istället för att ta ljudet från den faktiska valen. Detta gjorde vi för att ytterligare få fram ångesten och ensamheten. I de riktiga ljudupptagningarna av valen så sjunger den mycket dovare än alla andra valar, i min film gjorde vi så att den sjöng högt och hemskt. Den riktigt skriker ut sin ångest. HÄR finns ett filmklipp när vi jobbar på att hitta exakt rätt ljudklipp.
FÖRÄNDRINGAR/FÖRBÄTTRINGAR
Givetvis går det att jobba vidare med filmen, så som att det går att jobba vidare med de flesta projekt en sätter igång med. Till exempel hade zoomningsdelen i första scenen kunnats göras bättre, lite snabbare och inte så hackig. Scen 2 hade jag kunnat ta bort några bilder i slutet så att musiken flödade lite mer realistiskt.... vilket då hade inneburit att musiken hade behövts göras om. Sista scenen är också lite lång direkt efter skriket, detta hade jag kunnat fixa även det.Dock kände jag att det var över, slut och färdigt.
Under handledningen i måndags pratade vi om hur film i vissa fall kan kännas mer ärliga, och inte lika tillgjord när en tillåter sig själv att lämna några skavanker. Det är någonting som jag tycker är en väldigt fin tanke, att allt inte behöver vara perfekt och att det får lov att ha lite problem. Därför väljer jag att se på mina eventuella förbättringar som en slags konstnärlig frihet.
FILMHISTORIA
När vi läste filmhistoria var det en som jag fick starka känslor för och det var Jerzy Kucia, en polsk animatör som studerade i Kraków under 70-talet. Kanske är det inte han specefikt som inspirerade mig utan när jag läste kapitlet Svarta tåg genom ett mörkt landskap i boken De visuella tonsättarna 2 skriven av Midhat Ajan Ajanovic.
I kapitlet beskrivs de polska animationerna som nattsvarta och makabra, vilket lockade fram känslor som jag länge har förträngt. I Kucias fall ville han visa depressionen i Polen genom att skildra ett själsligt tillstånd hos sina medmänniskor på film (Sid, 104).
Stilmässigt är det inte likt Jerzy Kucia, men på något plan tänker jag på Kucia när jag tänker på min process. Jag tror det är hela beskrivningen av polen under 60-talet från boken och mina egna känslor som läggs på det. Det är ivf någon jag har haft i tankarna sedan jag läste boken De visuella tonsättarna 2.
DIDAKTISKT
VAD,HUR,VARFÖR?!
Jag tycker nog att jag har besvarat alla dessa, men jag kan summera för att underlätta. Vad jag har gjort är en stop motion film där jag arbetade med en klippdocka av en val som jag satte ihop med hjälp av min far med nål och tråd. Hur jag gjorde var med det som fanns och det som min far gav mig/hade sedan innan. Varför, jaa... jag tror att det är för att bearbeta min egna dödlighet och min rädsla kring detta.
I mitt arbete har jag arbetat med dyra program och även med dyr teknik. Givetvis går detta att göra med hjälp av billigare teknik och säkerligen med samma slags precision som jag jobbade med, dock tror jag att det skulle ta fruktansvärt mycket längre tid. Om en skulle ha ett sådant arbete i skolan får en räkna med att det kommer ta lång tid och att det är ett arbete som är tacksammare om en jobbar ihop än ensam.
PRYLAR & PROGRAM
Kamera: Canon EOS 7D
Ljudinspelare: Zoom H4n
Kamerastativ: Manfrotto055
Stopmotion: Eclipse stopmotion pro, Sony Vegas movie studio
Musikprogram: Sony Audiostudio
Söndagen den 8 januari körde pappa hem mig. Vi satt i tystnad och nynnade på musiken till filmen. Jag kände en stor klump av kärlek och sorg där i bilen med stjärtvärmarna på. Vi satte på en obskyr radiokanal för att få någonting annat på hjärnan men jag visste, jag visste att vi båda kände en sorg över att det var slut trots att musiken var popig och peppig. I bilen satt jag och höll mig för att inte skrika ut i ångestkrämpor, och jag började tänka tillbaka på de gånger min pappa har tröstat mig.
Jag blir väldigt emotionell efter stora och omtumlande arbeten. När jag bodde hemma hos mina föräldrar och slutförde ett stort arbete kunde jag gå och skrika på dem och sekunden efter börja storgråta. Vid ett av dessa tillfällen kom pappa till mig och berättade en historia om när han första gången hade varit med på en konsert.
Pappa hade cellon på ryggen och farmor brevid. De gick hemåt och hela tiden kände min far en så stor sorg och samtidigt den värsta ilskan han någonsin hade känt. Så fort min farmor sa något, röt han till. Precis den känslan av obegriplig sorg och arggressivitet simmade runt i bilen den söndagen.
Tack för den här upplevelsen, HÄR har ni filmen.
Kommentera